Vissa dagar känns vardagen alldeles beige. Tung. Svår. När modet sviktar och minsta lilla kommentar eller "motgång" kan få tårarna att börja rinna. Helt utan någon som helst anledning. Känslan av att vara en liten gråsten. En liten del av en enorm massa. Obetydlig.

 

Och andra dagar är känslan den omvända. När stoltheten och kärleken lyser och uppfyller hela din vardag. Och när tårarna börjar rinna av lycka.

 

"Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga"

 

Livet kan te sig bra märkligt ibland. Vi kastas mellan olika sinnesstämningar och berörs av dess olikheter på ett likartat sätt.

 

Ännu en sommar har snart passerat. Och vi har försökt fylla dagarna med allt som vi har önskat.

 

Vår tur med husvagnen innehöll allt och lite till. Glass, grill, bad, utflykter, minigolf och härligt umgänge. Barnen hittade nya kompisar, och skapade sommarminnen tillsammans med såväl de nyvunna vännerna som med de "gamla".

 

Morfar fick chansen att visa sina skickligheter i minigolfens tämligen oansenliga värld och han imponerade stort även fast han redan sedan tidigare är en hjälte i sina barnbarns ögon.

 

Och vi konstaterade sista kvällen att om olyckan är framme och det "klampas i klaveret" så är det inget som Karlssons klister inte kan råda bot på. 

 

Vi har många underbara sommarminnen med oss nu när hösten snart tar vid och vardagen med den. Nya utmaningar väntar för oss alla.

 

Tjejerna börjar femte respektive andra klass, och i takt med att de blir äldre uppvisar de en allt större förmåga att ta ansvar, och deras självständighet växer vilket såklart glädjer och stundtals även förvånar (i positiv bemärkelse) oss föräldrar, även fast jag fortfarande tycker att det är svårt att släppa taget. 

 

Vingar och rötter.

 

Makens framtid är tydligt positiv och ljus skönjbar och vi gläds med honom.

 

Jag ger mig ut utanför ramarna för min trygghetszon och ser med aningen skräckblandad förtjusning fram emot att få lära känna nya barn och arbetskamrater. Måhända blir samtalsämnena något annorlunda, men bemötandet och nyfikenheten i mötet med andra människor består och det känns oerhört spännande.

 

Och det är just däri som likheterna i dessa två yrken ligger. Att få bemöta, lära känna och få vara nyfiken på en annan människa utan att på något sätt kränka, förminska eller förlöjliga. Oavsett ålder på den person jag möter. Förbehållslöst. Nyfiket. Äkta.

 

Denna text av Sören Kirkegaard är värd att begrunda;

 

"Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon."

 

Jag ska ge mig själv en utmaning också. Jag ska bli bättre på att göra änglabus. Att göra en annan människa glad, på valfritt sätt, och utan att röja min identitet och avslöja avsändaren. För jag tror att kärlek och glädje är smittsamt. Och jag tror att i det lilla och enkla bor det vackra. Precis så som Ernst Kirchsteiger sade.

Antar DU utmaningen?

Love life!

/Malin