Det sjunger överallt. Ljuvlig musik i alla skepnader. Musik för alla sinnen. En sång om våren. 

 

Det sjunger i isen. En frigörelse. Isen återgår så sakteliga till att åter bli vatten i flytande form. Det knakar och mullrar under den förrädiska mörka ytan och det ger en känsla av att våren äntligen är på väg. Det hårda och kalla kuvas av det mjuka och varma som solens strålar frambringar.

 

Fåglarnas sång. Så många melodier, alla unika. 

 

Längtan efter våren är högst påtaglig. Det pyr överallt. Knoppar som börjar frodas för att så småningom brista och stå i full blom. Djuren som vaknar upp efter vintervilan och börjar sökandet efter mat i naturen som nu väcks så sakteliga. 

 

På min promenad idag var det kallt. Behagligt kallt. Sådär kallt så att rosorna på kinderna blommade upp tidigt. Solen var på väg upp. Där solens strålar hade nått fram och trängt igenom var det barmark och det gav en fantastiskt vacker bild och kontrast till träden och buskarna i dungen i svackan där frosten glittrade ljust och vitt på trädgrenarna och på marken.

 

Det finns mycket som är ungt och gryende. Men så finns också det där gamla, åldrande.

 

De nakna trädstammarna längs strandkanten. Övergivna. Sorgset men samtidigt vämjeligt. Plågade av väder, vind och tid står de där alltjämt.

 

Stigarna som skapar genvägar men som också kan väcka nyfikenhet och leda till nya fynd och platser.

 

Och så den där gamla träbänken. Den som knappt går att urskilja längre. Ett minne från forna dagar. Här satt mina farföräldrar för en stunds vila under en av deras otaliga promenader. Begrundade. Och beundrade utsikten över sjön. Samma utsikt, samma fantastiska vy som jag erhåller idag.

 

Minnen i generationer. Fotspår i våra hjärtan. 

 

Love life!

 

/Malin