En mängd känslor rusar i kroppen och hjärtat. Ett potpurri av vemod, glädje, spänning och förväntan.

 

Igår berättade min yngsta dotter något för mig som lindade in min själ och mitt hjärta i bomull. Ända sedan mina döttrar var små så har jag vid varje tillfälle jag har fått, och får, viskat ett par ord som jag vill att de ska bära med sig. Ord som jag hoppas och önskar ska komma att hjälpa de i livet, och ord som kan komma att hjälpa de att förnimma om deras möjligheter och deras tro på sina egna förmågor.

 

I bilen på väg hem så berättar hon att hon vid ett tillfälle för ett par dagar sedan hade tvekat inför något hon skulle göra. Hon hade känt sig osäker i en situation. Men då hade hon kommit att tänka på just de orden. "Jag tänkte på dig mamma, och så tänkte jag på det som du alltid brukar säga till mig. Och då kände jag att jag klarar detta. Och det gjorde jag mamma."

 

Jag hörde stoltheten och lyckan i hennes röst, och leendet i hennes ansikte kunde inte dölja det hon kände. Och jag kände hur tårar av stolthet och lycka brände innanför mina ögonlock. Hennes seger över sina farhågor och sin osäkerhet. Stärkt i sin tro på sin egen förmåga att hon kan allt som hon vill.

 

Och det är så det ska vara. En trygg grund att stå och falla tillbaka på. En barndom och en uppväxt fylld med kärlek, glädje och ärlighet. Starka och självständiga barn. Ansvarsfulla vuxna. Att våga vara tråkig. Våga säga nej. Tydligt. 

 

Inte alls enkelt. Och många gånger både tålamodsprövande och frustrerande. Men värt allt.

 

Idag körde jag till jobbet med blandade känslor. Saknad och vemod. Längtan och glädje. Det var min sista dag innan semestern. Efter semestern påbörjar jag min tjänstledighet och jag kommer till hösten att få arbeta med yngre förmågor. Byta rullstolar mot barnvagnar. En åldrad hand mot en liten hand. Lärande istället för bevarande.

 

Saknaden av mina arbetskamrater, mina vardagshjältar, och "mina gamla" är stor.

 

Vi spenderar en stor del av våra liv på våra arbetsplatser. Och vi lär känna varandra. Vissa mer än andra. Men vi är del av en gemenskap. En gemenskap som kan komma att få en stor betydelse i våra liv.

 

Och oavsett under vilka arbetsförhållanden vi jobbar så stöttar och hjälper vi varandra. Både i det professionella och i det privata. Och jag har förmånen att få jobba tillsammans med fantastiska människor. Människor som med små eller nästintill obefintliga medel utför så mycket mer än vad som ryms i ramen för vad som fordras. Vardagshjältar. Arbetskamrater. Vänner.

 

I vår vardag får vi ta del av så mycket. Vi får ta del av livserfarenheter av både positiv och negativ art. Vi skönjer åldrandets livsvisdom. Som välslipade diamanter; fårade av livet med allt vad det har burit med sig. Med en eftertänksamhet bakom ett tacksamt leende döljer sig en älskad mor och/eller far. 

 

"Love your parents. We are so busy growing up, we often forget they are also growing old"

 

Kärleken till våra barn och till våra föräldrar är likartad. I samma stund som vi själva blir föräldrar får vi ett helt nytt synsätt på vår egen barndom och uppväxt, och på våra egna föräldrar. Förståelsen och tacksamheten växer. "När kärleken föds har den inget namn. När kärleken dör, vet du vad som försvann." /S. Clamp

 

Love life!

 

/Malin