Grubblar mycket. Tycker mycker. Och tänker mycket. Mer en regel än ett undantag att grubblerierna, åsikterna och tankarna handlar om barn. Mina egna barn i synnerhet. Och om barn i allmänhet.

 

Jag skriver utifrån mina tankar och åsikter. Det står var och en fritt att tycka och tänka annorlunda. Alla är olika. Och jag gillar olika. En ömsesidig respekt för varandra och för varandras åsikter. Det är allt som behövs.

 

Barn. Det finns ett talesätt som lyder; "Det finns bara ett vackert barn i världen och varje mor har det". Och så är det. Alla barn är unika. Värdefulla.

 

I barnens värld ter sig allt så enkelt och bekymmerslöst. I den bästa av världar. Alla barn får dessvärre inte chansen att vara barn. Den möjligheten tas ifrån dem. Och det kommer jag aldrig någonsin att kunna förstå eller acceptera. Även fast jag vet att det är så. Den nakna kranka verkligheten.

 

Att följa sina barn genom livet är en sann ynnest likväl som det ibland kan liknas vid den mest hissnande berg- och dalbanefärden. Och med föräldraskapet följer ett outsinligt känsloregister fullt av kärlek och oro. Bland mycket annat. Ständigt närvarande. 

 

Vi vill våra barn väl. De ska må bra. Växa upp i en trygg- och kärleksfull miljö och bli självständiga individer med ett anständigt förhållningssätt gentemot sina medmänniskor, omvärlden och dess krav. Måhända inget fel i det. Men längs vägen, och för att barnen ska få en chans att lära sig livet, så måste vi också lära barnen det som är obehagligt och besvärligt. Låta de få uppleva misslyckanden, ställa krav på de och låta de ta konsekvenserna av sitt agerande.

 

Jag upplever att många föräldrar försöker skydda sina barn från det där obehagliga och besvärliga. Om barnet inte vill så slipper barnet. Och då uppkommer en situation som kan bli svår att bemästra framöver. Istället för att redan från början i uppfostran och livets lära konstatera att en egen vilja är guld värd men att vi ibland tvingas att göra avkall från den och faktiskt genomföra något som vi egentligen inte vill men som är nödvändigt. Det som skulle vara en skyddande effekt från föräldrarnas sida blir istället till en svag punkt hos barnet. 

 

Barnen lär sig att de slipper undan. Behöver inte. Föräldrarna curlar. Ett vida känt begrepp. Mer och mer vanligt förekommande. Kanske mer nu än förr. Många gånger tror jag att föräldrar, i sin fulla tro- och övertygelse, föröker intala sig själva och sin omgivning att de faktiskt gör barnet en tjänst. Skrämmande och sorligt på samma gång.

 

Och ibland är det föräldrarna som tenderar att slippa undan. Ansvar? Gränsdragningar? Föräldrarollen? Det är lättare att överföra alltifrån uppfostran, hämtningar till- och från punkt A till B, aktivt deltagande på diverse aktiviteter mm till andra viktiga vuxna i barnens liv. Inte alltför sällan ses mor- och farföräldrar ta en allt större roll i sina barnbarns liv. När föräldrar inte hinner. 

 

Vad är det som vi smiter undan ifrån? Smiter vi? Livet är det som händer medan du är upptagen med att göra andra planer. Vad är det som får oss att tro att det finns något som är viktigare än våra barn? Har vi inte, i och med att vi har blivit föräldrar, också godtagit en livslång förpliktelse?

 

Att vara förälder är som sagt inte alltid lätt. Långt ifrån. Men likväl måste vi anpassa oss i vårt livs största roll som förälder och vad som förväntas av densamma. Hur jobbigt, svårt och tufft det än må vara.

 

Jag är ingen perfekt förälder. Jag har gjort många fel längs vägen i mina barns uppfostran. Och fler fel kommer det med all säkerhet att bli. Men jag försöker att lära av mina misstag. Och visa mina barn att även vi vuxna gör fel. Det är OK. Medvetenheten om att du gör fel och att du tar konsekvenserna av det.

 

"Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt".

 

Mina barn har starka egna viljor. Men det innebär inte att de alltid har fått sin vilja igenom. De har fått uppleva besvikelser, de har brustit ut i gråt av förtvivlan och i ilska. De har fått lära sig att livet inte kan upplevas och uppfattas som roligt om de inte upplever hur det är att faktiskt ha tråkigt någon gång ibland. 

 

Och mina barn träffas- och umgås med sina mor- och farföräldrar. De har ställt upp och hjälpt oss när vardagspusslet varit alltför svårt att lösa. Tillfälligtvis. 

 

Jag arbetar inte heltid. Men jag har gjort ett val. Jag har valt tid tillsammans med mina barn. En floskel måhända men det är så jag har valt att leva. Och det känns rätt.

 

Jag får sitta med vid frukostbordet och ta del av deras funderingar, jag kan vinka till de när går till skolan, jag kan ta emot de när de kommer hem efter skolan och lyssna till hur deras dag har varit och jag kan följa med de till- och från deras aktiviteter och få uppleva och ta del av deras utveckling utanför hemmet. Jag finns där. Om de vill. När de vill.

 

Och den möjligheten finns såklart för alla. 

 

Men självklart finns det undantag. Alla har inte förmånen att kunna välja sysselsättningsgrad. Många är mer eller mindre tvungna att arbeta heltid för att få vardagen att gå runt. Och långt ifrån alla delar sitt liv tillsammans med någon annan vuxen. Av olika orsaker och anledningar. Det sociala nätverk som finns runtomkring dig och ditt barn är oerhört viktigt och betydelsefullt. 

 

Men som psykoterapeuten Louise Hallin uttryckte sig angående den curlade barngenerationen; "De blir absurt självupptagna, bortskämda, tar ingen hänsyn till andra och orustade för livet". Jag är benägen att hålla med. Och redan idag kan jag se tydliga tendenser av dessa mindre fördelaktiga egenskaperna hos barn.

 

Vi kan inte skydda våra barn från allt som är otrevligt och obehagligt men vi kan rusta de för att klara av att bemästra en sådan situation om/när den uppstår. 

 

Våga ställa krav på barnen, men håll kraven på en rimlig nivå. Låt inte kraven kväva glädjen i det som barnet gör. 

 

Förklara varför. Och föregå med gott exempel. Barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.

 

Uppmuntra. Älska. 

 

Jag lever inte alltid som jag lär, och jakten på den perfekta föräldrarollen har jag tvingats ge upp för länge sedan. Kanske redan innan den började. Med glorian på sned och med eldgaffeln i högsta hugg är jag precis som alla andra. Och jag gör som alla andra. Jag gör mitt bästa. 

 

Detta är, precis som jag skrev inledningsvis, mina tankar och åsikter. Det står var och en helt fritt att hysa andra tankar och åsikter. Man är alltid sig själv närmast.

 

Kanske väckte jag iallafall en tanke. 

 

Dessa älskade barn. Som ger och tar. Precis som livet. Huruvida den perfekta föräldern curlar eller ej sitter i betraktarens öga. Men det där med att städa har väl aldrig riktigt varit min grej så någon curlingförälder tror jag inte att jag blir och någon helikoptermamma kommer jag nog heller aldrig att bli då höjder är något jag ogärna vistas på...

 

Tänk vilken tur att mina barn har en mamma modell mindre som ogillar att städa! (OBS ironi!)

 

Love life!

 

/Malin