Jag har länge tänkt att jag ska hälsa på mina "gamla" arbetskamrater. Med en skräckblandad förtjusning. Gruvat mig mycket inför det. Inte inför att träffa dem utan snarare det faktum att det skulle bli ännu ett avsked. Det gör lika ont varje gång.

 

Dessa underbara människor har varit- och är fortfarande, en mycket viktig del av mitt liv. De har varit en del av min vardag i tretton år.

 

Vi har delat glädje- och sorg tillsammans. Vi har lärt känna varandras svagheter. Fått uppleva sådant som gjort oss starka men vi har även fått uppleva livets motgångar såväl privat som i vårt arbetsliv. Styrkan har vi i varandra. Oavsett vad vi har ställts inför så har vi tillsammans tagit oss igenom det. Genom att i det tunga och svåra hitta glädje och lättnad i det lilla och enkla. Och i varandra.

 

Vid närmare eftertanke kan jag bli nästintill stum av beundran inför vad vi människor kan åstadkomma och ta oss igenom. När omständigheterna runtomkring oss sakta men säkert reducerar våra medel att fullgöra våra gärningar så skapar vi underverk med det vi har och vi lyckas att genomföra det som på förhand kom att se omöjligt ut och gör det möjligt. 

 

Alla möten. Att möta och bemöta. En social kompetens kan tyckas att se en annan människa i ögonen och hälsa på ett tillbörligt sätt. Säga "hej". Bekräfta. Inte alltid nödvändigt att tala med ord. En blick. Ett leende. En kram.

 

Ett bemötande.

 

I stunder när osäkerheten kring hur en annan person kan komma att reagera skulle jag nästan våga påstå att det är bättre att ha försökt med risk för att bli bemött utan respons istället för att inte bemöta alls. Du har bekräftat någon annan. Visat att du ser. Att du finns, och bryr dig om. Hur andra tar emot ditt bemötande står de fritt att välja.

 

Det står oss fritt att välja. Och kanske blir våra val inte alltid som vi hade önskat- och hoppats på. Men att välja var rätt.

 

Love life!

 

/Malin