Ibland stockar sig tankarna. Orden går inte att finna, och än mindre att få ner på pränt. Bläcket på pappret bildar en stor svart plump. Likt alla tankar som bildar ett känslomässigt stort svart inferno i vårt inre.

 

Något oväntat sker. Det omöjliga blir plötsligt möjligt. 

 

Människor som lämnat sina hem på morgonen med intentionen att återvända. Men som berövades chansen. Anhöriga som lämnats i stor sorg och saknad. Mina tankar går till alla de.

 

Tankarna går även till de som oförtrutet fortsätter att arbeta när allt runtomkring kullkastas. Med livet som insats räddar, skyddar och upprätthåller. Personal på förskolor som dröjde sig kvar på sina arbetsplatser som trygghet och stöd åt såväl barnen som föräldrarna. All sjukvårdspersonal, räddningstjänst och hela poliskåren. Väktare och butiksägare. Alla medmänniskor som öppnade sina hjärtan och sina hem.

 

I allt det mörka tändes ett ljus. Ett ljus som förnimmer den kärlek som föds när allt runtomkring känns som värst, och som växer sig allt större i takt med att den sprider sig över hela vårt land och runtom i världen.

 

Kärleken till livet. Till varandra. En solidaritet. Ett vi.

 

Som kronprinsessan uttryckte det när hon fick frågan på hur vi ska gå vidare efter en sådan här händelse; "Tillsammans."

 

Kärleksmanifestationen på Sergels torg idag visade att Sverige är ett vi. Och att detta vi står starka tillsammans.

 

Den stolthet och kärlek som vi känner till varandra och till vårt land. Den tror jag, med nationaldagen nära förestående, att vi kommer att både se- och känna mer av i framtiden. 

 

Love life!

 

/Malin