Att hölja det onda och förstärka det goda. Att inte må bra på insidan, men att ändå välja att förvägra det onda, att hindra det från att synas. Det räcker med att det känns.

 

Att inte se sjuk/dålig ut. Är det däruti vi sätter våra värderingar? Kring vårt utseende?

 

Jag har själv fått kommentarer om att jag inte ser ut att vara sjuk. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag se det som en komplimang? Ett slags bevis på ett gott uppförande i "god och frisk utstrålning"? 

 

Eller ska jag se det som ett nederlag? Ska jag möjliggöra och låta det onda få fri tillgång?

 

Väljer att fortsätta förvägra det onda mer plats och energi. 

 

Beskedet om skådespelaren Michael Nyqvists bortgång fick mig att åter igen börja fundera. Vem är jag att beklaga mig över mina så tämligen triviala bekymmer i jämförelse med en så oerhört orättfärdig sjukdom. Mina tankar går till Michaels familj. 

 

Många var förundrade över att han höll sin sjukdom hemlig, däribland jag själv. Kanske valde han att hemlighålla den för att inte låta den synas. Förvägra den mer spelrum än vad den redan hade. Och låta förstärka det goda.

 

Bakom varje leende döljer sig en känsla. Och den känslan kan ha sitt ursprung i både glädje såväl som i smärta. Leendet kan påvisa och förstärka det goda  likväl som det i sin skörhet kan komma att krackelera närhelst det onda gör sig påmint. 

 

Värt att tänka på....

 

Love life!

 

/Malin