Vi längtar. Vi ser fram emot. och vi strävar.

 

Vi vill uppnå mer, bättre, större...

 

Som barn längtar vi efter upplevelser. Allt ifrån den egna födelsedagen och julafton till att hitta på äventyr, att få vakna upp och se om tranan lämnat något i strumpan som så noggrant och omsorgsfullt hängts upp vid fotändan på sängen kvällen dessförinnan mm.

 

Och jag tror att det är just känslan och den härliga blandningen av ovisshet och upprymdhet som frammanar den längtan.

 

En längtan som är genuin. Utan något som helst uns av strävan. 

 

För sedan smyger den sig på. I tysthet, och utan att väcka uppseende. Strävan.

 

Vi flyttar vårt fokus. Frivilligt eller ofrivilligt. 

 

Och under tiden pågår livet. Med allt vad det innebär.

 

Kanske är strävan nödvändigt? Eller så skapar den bara en jakt på- och efter något som, om vi känner efter och stannar upp, faktiskt redan finns där. 

 

Att längta, och att se fram emot, är en härlig känsla. Jag har så länge jag kan minnas längtat efter såväl födelsedagar som julaftnar, och jag har längtat fram emot skolavslutningarna som såklart inneburit ett efterlängtat sommarlov, men också det traditionsburna gofikat på altanen tilsammans med mor- och farföräldrar. 

 

Och jag försöker att lära mig att se det fina och fullkomliga i det som jag tidigare strävat efter att uppnå i min tro- och föreställning om att det var ofullkomligt. Strävan är fullständigt irrationell. Och den får oss att förbise allt det vackra som redan finns här.

 

Jag längtar fortfarande efter födelsedagen. Att få åldras är inte alla förunnat. Jag försöker att att välja glädjen och kärleken i det jag gör. Och det är inte så svårt när man, som jag, har förmånen att få omge sig med så mycket glädje och kärlek från andra. 

 

Gläds med mina döttrar i deras medgångar samtidigt som motgångarna de möter gör de starkare och ger de nya lärdomar. Ser hur de lär och hur de utvecklas. Och det i sig är en kittlande känsla. Tänk att få följa de genom livet. Jag får vara en del av deras liv, och jag får följa de på sin resa genom livet. 

 

Jag får dela mitt liv med den man som stal mitt hjärta redan vid första ögonkastet. Att få somna tätt intill på kvällen, få vakna upp och dricka morgonens första kopp kaffe, och se en ny dag gry tillsammans. Värdefullt. Och så lätt att ta för givet men inte alls självklart.  

 

Ödmjukheten över att f å ännu en dag. En ny dag som innebär nya möjligheter. Och valet. Att välja glädjen och kärleken. Och att vara närvarande i nuet.

 

"Utan ovisshet så blir livet bara en avslagen upprepning  av utslitna minnen" /K. Haglund

 

Det är inte vad vi har utan vad vi gör och hur vi väljer att förhålla oss till det....

 

Love life!

 

/Malin