Livet.

Det förgängliga, sköra och bräckliga.

Döden.

Det oföränderliga, definitiva och beständiga.

Vi kan blunda för det vi inte vill se, men vi kan inte upphöra att känna med våra hjärtan.

Det är en av de få sakerna vi vet med säkerhet. Att vi kommer att dö. Vi vet oftast inte hur eller när, men vi vet att dagen kommer när livet tar slut.

Jag känner en fruktan inför tanken på döden. Hur märkligt det än kan te sig. Fruktan och förtvivlan över att behöva lämna livet och människorna jag älskar.

Jag har arbetat med människor som har förlikat sig med tanken på att döden är nära förestående. Många med en längtan efter döden. Människor som har känt sig tacksamma över det liv de har fått leva. En förnöjd tillfredsställelse och fullkomlighet.

Tänk om vi alla kunde få känna just så…

Somliga går ur tiden alldeles för tidigt. Valet är inte vårt att göra. Men när en människa lämnar oss för tidigt så väcker det känslor av sorg och orättfärdighet.

Så är livets gång i denna så vidunderliga värld.

Vi ska, all sorg och saknad till trots, fortsätta leva.

Ljusen. Lågorna. Förnimmer om liv. Om kärlek.

I ett evigt strilande regn, tyngd under höstens gråkalla, dystra höstkappa breder det ut sig.

Ljushavet.

Ljushavet som tränger undan det mörka och kalla. Ljushavet som vittnar om människor som har funnits hos oss och lämnat avtryck i våra liv och i våra hjärtan.

Tänder ljus och minns. Minnen fyllda med kärlek, tacksamhet och ödmjukhet. Fotspår i mitt hjärta som vittnar om detsamma. Och saknad över att de inte längre finns hos mig.

Saknad är kärlek som inte vill ta farväl.

Och en dag brinner kanske ett ljus som förnimmer om min tid här på jorden.

Fram till dess ska jag leva. Skapa minnen tillsammans med mina älskade. Och lämna fotspår i deras hjärtan.

Och som Barbro Lindgren så klokt beskrev det; ”Allt som finns kvar av mig finns inom dig. Så är vi alltid tillsammans.”

I våra hjärtan och i våra minnen evigt bevarade.

Love life!

/Malin