En person kan ha många epitet.

Och en person kan komma att få en stor betydelse i våra liv.

Jag har några personer som av olika anledningar har kommit att bli mycket betydelsefulla för mig.

En av dem är min framlidne morfar tillika gudfar.

Min käre make ska idag ta ett sista farväl av en mycket betydelsefull i hans liv.

Hans morfar tillika gudfar.

Vi har båda haft förmånen att få våra morföräldrar till gudföräldrar.

Och vi har båda hyst lika stor kärlek till våra morföräldrar.

De som är en del av vår barndom och en del av de vi är.

Trygghet och kärlek väl förankrat i två personer som villkorslöst omhuldat oss med all sin tid, omtanke, välvilja och kärlek.

Jag skulle ljuga om jag påstod att känslan av orättvisa över att inte getts möjlighet att få ha honom kvar i mitt liv inte har sökt mig ibland.

Men likafullt har jag känt glädje över att min käre make fick förmånen att ha sin morfar kvar i så många år. 

Och jag landar till slut i en ödmjukhet och tacksamhet.

Jag fick lära känna en vältalig man med dignitet och med ett vidunderligt påbrå.

En man som hade såväl talet- som skriftens gåva och vars penna var lika skarp och vass som hans intellekt. 

En man som visade nyfikenhet och glädje i mötet med andra.

Hans valspråk ”det kunde varit värre” har nu klingat av men hågkomsten av en älskad morfar består.

Och jag tycker mig kunna ana en del av det var signifikant för honom i min käre make. 

Det godlynta sinnet, den lilla visslingen och nynnandet i tid (och otid) och den enträgna strävan att alltid fullfölja sina åligganden med det största allvar och alltid efter bästa förmåga.

Karl-Olof lever vidare i våra minnen och i många av hans nära och kära.

Vila i frid.