Kontrasterna.

Från de vackra iskristallerna på fönstren till den sprakande brasan och det varma, nybryggda kaffet i koppen alldeles bredvid mig där jag sitter.

Maken fick bege sig iväg i tidig vargtimme när larmdosan påkallade hans uppmärksamhet och mina döttrar sover än. En frivillig och självvald stund av ensamhet.

På en plats där jag kan landa och samla tankarna. Där jag ser ett vackert vinterlandskap ståta utanför mitt fönster, alldeles vitt och krispigt. Där en strimma fukt längst ner på samma fönster vittnar om den stränga kylan utanför och där lågornas eldiga lek i braskaminen speglar sig och skapar ett lika omöjligt som fantasieggande hologram.

Varmt möter kallt. 

Ännu ett år har passerat. 

Bara det i sig är värt att beakta och vara tacksam över.

Under året som har gått så har jag någonstans på vägen både tappat bort mig själv men också hittat den jag någonstans djupt inom mig kanske alltid har varit men som jag inte haft modet att leva upp till.

Jag har sett, och indirekt fått uppleva, inkompetent professionalism på nära håll. Förtroenden som missbrukas och dolda agendor. Ett falskspel där överordnade håller varandra om ryggen. 

Jag har haft förmånen att få vara en del av ett sammanhang där en fantastisk yrkesskicklighet och kompetens har legat till grund för det arbete vi tillsammans har utfört. Erfarenhet jag bär med mig med stolthet och som jag med ödmjukhet ska göra mitt bästa för att efterleva. 

Jag fick också tillfälle att skapa nya sammanhang. Tillfällen att lära känna nya människor.

 Där mina på förhand ogrundade och utformade tankar tack och lov tillintetgjordes och där vi, tack vare en stark beslutsamhet över att stå stadigt och med en stolthet i den grund vi är förankrade i, med hängslen och livrem gjorde vårt yttersta för att upprätthålla och sörja för de vi arbetar med i vår verksamhet.

”Det är mycket sällsynt eller nästan omöjligt att en händelse kan vara negativ ur alla synvinklar” /Dalai Lama

Det fanns en tid när jag inte ville vidkännas min egen spegelbild. När de tankar jag närt fick ett alltför stort utrymme och till slut absorberades till en sanning. 

Måhända till följd av allt som skett. Omöjligt att inte låta sig påverkas. Men det omöjliga är bara omöjligt tills dess att vi accepterar att det faktiskt inte alls är omöjligt. 

Allt är möjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Och jag har väl egentligen inte bråttom.

Med mina fyrtioett år på jorden (and still counting) har jag mycket härligt att se tillbaka på, men jag har också mycket att se- och längta fram emot. Det bitvis svårmodiga i livet ackompanjeras tvivelsutan av det sorglösa. 

Kontrasterna.

Livsresan. Denna bitterljuva odyssé. 

Minnen och rynkor blir så sakteliga allt fler och årsrikedomens alla signifikanta drag bär jag med stor ödmjukhet och tacksamhet. Alla de skratt som har förskaffat mig rynkorna (kråksparkarna) runt ögonen, allt grubblande och eftertankens kranka blekhet som har format ”bekymmersrynkan” i pannan och alla vackra minnen och fotspår som jag vårdar ömt i mitt hjärta. 

”Det mesta är ännu ogjort, underbara framtid”

Love life!

/Malin