Vi har förmånen att än en gång få fira.

Livet.

Och kärleken.

Marken rämnade under våra fötter i våras när vi fick beskedet. 

Och jag förundrades redan då över ditt lugn inför hela situationen.

Hur du med jämnmod tycktes godta det som vi andra hade svårt för att acceptera. 

Den efterföljande behandlingen som du gått igenom har du till stor del valt att genomgå ensam. Med en förunderlig styrka och med den trygga förvissningen om att vi var många som stod bakom och bredvid dig och stöttade med all vår kärlek.

Men vi tappade också fotfästet ibland. 

Oförmögna att se att vi inte kan vänta till det jobbiga och svåra tar slut innan vi tar tillvara på glädjen och kärleken vi har här och nu.

Och nu är det känslor av kärlek, lycka, ödmjukhet och tacksamhet som pyser ut.

Livet är allt bra förunderligt ändå. Alla utmaningar vi stöter på som tvingar oss att uppbjuda alla krafter vi har för att sedan låta oss förstå vad det hela egentligen handlade om.

Vi ser med ödmjuk tillförsikt fram emot att fortsatt få vara omgivna av dig in persona, din kärlek, din omtanke och din omsorg.

Att första söndagen i mars få sitta i TV-soffan med en kopp kaffe och följa Vasaloppsåkarnas framfart med en blygsam stolthet över det faktum att du åkt detta världens största längdlopp på skidor (sett till antal åkare) och avverkat nio Vasalopp tillika åttioen mil i spåren mellan Sälen och Mora.

Att på mors dag få en bukett liljekonvaljer överräckt av dig. En bukett vars blommor plockas med den största omtanken.

Att kunna be dig om hjälp med att reparera föremål som gått sönder. Föremål som blir som nya med ditt försiktiga och känsliga handlag.

Att få gå på skogspromenader tillsammans med dig och beundra allt det vackra i naturen. 

Och det är tack vare dig att jag redan som liten fick lära mig att den tveklöst bästa bilen att äga och köra är SAAB, och att världens bästa jaktplan kan vara Jas 39 Gripen (måhända har det något med tillverkaren av Jas 39 Gripen att göra).

(Tyvärr går jag inte i dina fotspår (kör i dina hjulspår) utan kör bil av ett annat märke men du, som den kompromissvillige man du är, införde, om än med viss tvekan, undantagstillstånd för både mig och min bror).

Älskade pappa, du är och kommer alltid att vara min förebild. 

Du ställdes inför en tuff utmaning, kanske en av de tuffaste, och du tog dig igenom den med beslutsamhet och okuvlig viljestyrka. Idag genomgår du din sista behandling.

Vi är många som gläds med dig idag och den ödmjukhet, tacksamhet och lyckokänsla som vi känner över livet, den är obeskrivlig.

”För nu tackar jag livet och höjer mitt glas” /Miss Li

Love life!

/Malin