Tio år. 

En svunnen tid. 

Men icke förty frammanar denna dagen såväl sköra och känsliga som starka minnen och känslor.

En obeskrivlig, olidlig och infernalisk väntan.

En tidlöshet mitt i ett skeende.

Föga anade vi.

Tiden var knapp och den allt svagare livslågan höll på att slockna.

En kamp mot klockan.

En kamp mellan liv och död.

Vi önskade, hoppades och bad.

Och du förundrade oss alla.

Du som lärt oss att viljan, hoppet och kärleken är störst av allt. Som den självaste livsnerv.

Allt annat bleknar i jämförelse. 

Vi gavs livet.

Vi gavs kärleken.

Och vi gavs mer tid med dig, älskade mamma.

”They say we have two lives the day we realize we only got one.”

Du är vår ledsagare i livet, vår stjärna. Du skuggade det omöjliga och lyste som starkast när mörkret svepte över oss. Starkare än vad vi trodde var möjligt. Och samtidigt vittnar du om det förgängliga i livet.

Eftertankens kranka blekhet framträder så uppenbart.

I en, av tiden och av inobservans tärd och avmagrad kropp, slår ett hjärta med en förunderligt obeveklig kraft och styrka.

Fler stjärnor föds ur det stjärnstoff som du sprider.

Att omhuldas av dig och din omsorg, som en ömsint omfamning insvept i kärlek, och att få bli buren av den sällsamma styrka som du besitter närhelst känslorna av litenhet tar vid, det är en ynnest. 

När jag sluter ögonen och vänder blicken inåt så är det minnesbilder av ödmjukhet, tacksamhet och kärlek som strålar där inuti. 

En, av minnena resolut, förmaning om att hjärtat ser och känner.

Love life!

/Malin