Jag är förhållandevis aktiv på sociala medier. Kanske inte skriver så mycket som jag hade önskat och velat många gånger, men jag följer med. Läser, begrundar och berörs. Positivt och negativt.

 

Jag lever inte som jag lär. Jag försöker förmå mina barn att bli den bättre versionen av mig. Den jag kunde vara. 

 

Men det är aldrig försent att börja något nytt. Att börja våga. Bloggen är ett tydligt exempel på ett trevande försök att kliva utanför bekvämlighetszonen och "ta sig ton". Att få ge känslorna och tankarna utlopp i en trycksvärta i ett socialt medium känns otroligt befriande.

 

 

Och för varje person som läser och sedermera på ett eller annat vis berörs av det jag skrivit; den känslan är svindlande. En sann ynnest att få vara en anledning till att en person stannar upp och läser. Begrundar. 

 

Kanske väcker jag en tanke. En känsla. 

 

Bekräftelsen består såklart i att få göra min röst hörd. Liten på jorden men stor i orden.

 

En person som jag följer på sociala medier har kommit att bli en sann inspiration och förebild för mig. En person som vågar ge uttryck i alla de former; i ord, i konst, i dans mm. Beundransvärd och naket uppriktig och ärlig. Oretuscherad och fantastisk.

 

Oavsett kostym så har vi alla en inneboende själ och en önskan. En längtan efter att få vara någon. Och vad det än månde vara så torde andemeningen vara och bestå i att vara lycklig och stolt. Över sig själv och sin kropp. Över den kostym som omhuldar oss.

 

Vissa kostymer är utformade som ett exempel på hur våra kroppar bör- och ska se ut. En slags norm över det normala. När vi egentligen borde sträva efter att ha våra egna skräddarsydda kostymer. Kostymer som inte bara framhäver det bästa ur ett kroppsligt synsätt, utan även det som boostar vår själ och vår inneboende längtan, och som får oss att stråla inifrån och ut. En kostym som blir buren av kropp vars själsliga inneboende uppbringar en stolthet och ett mod som fullständigt golvar de gängse normerna.

 

Jag har länge tystat min själsliga inneboende. Tillbakavisat min önskan och ljugit för mig själv. Övertygad om att jag skulle ingå i det normala. Styrd av det som jag i min enfald trodde var det rätta. 

 

Nu spelar siffran på vågen inte lika stor betydelse längre. Lika lite som storleken i kläderna. Och hur fåfängt eller oväsentligt det kan tyckas vara så är det för mig en seger. Jag har övervunnit mina två största motståndare; mig själv och det normala.

 

"Om du skulle se dig själv med mina ögon skulle du förstå hur otroligt bra du är" 

 

Love life!

 

/Malin