Insikten om förgängligheten i det vackra.

 

Ingenting varar för evigt. Vare sig det handlar om något positivt eller om något negativt. Allt är föränderligt. Och trots att jag är förvissad i vetskapen om att det är så är, så fylls mina tankar ändå av disharmoni.

 

Helt otvunget. 

 

Jag är mycket privilegierad. Omsluten av de mest underbara människor. Människor som med sin blotta närvaro får det att bubla inuti. Som berusar och berikar. 

 

Familjen. Med allt vad det inrymmer. Som talar genom det tysta och lyssnar till osagda.

 

Vänner. Vänskap. En själ i två kroppar. 

 

Fantastiska människor som har funnits i mitt liv länge, och andra som jag har fått förmånen att lära känna på senare tid. Människor som jag har haft nära på mer än ett sätt och som fortfarande står mig nära, men vars närvaro numera är aningen mer sporadisk och digital. Men som fortfarande är nära i hjärta och minne. 

 

Och som alltid lyckas överraska. När jag som minst anar det, men som bäst behöver det.

 

De som fortfarande finns nära infriar samma fantastiska sätt att vara. Spontana och fantastiska. 

 

Och även om jag inte har möjligheten att omfamna de alla in persona så omfamnar jag den känsla av kärlek och lycka som de frambringar.

 

Den känslan försöker jag frammana när livet känns tungsint. När jag tvingas stå bredvid och känna vankelmodets tunga kappa tynga mina axlar. När viljan att stödja finns, men när det inte är tillräckligt. Och när jag inte kan påverka. Stumt tvingas stå bredvid och motstridigt rätta mig i det till synes orättvisa.

 

Men som ordspråket lyder; "Sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla".

 

Love life!

 

/Malin