Iklädd offerkofta, med den högst missklädsamma accessoaren självömkan, och med en dystopi i fyra nyanser av grått....

 

Ungefär så. 

 

Ovissheten. Att inte veta. För en människa med kontrollbehov är det rena mardrömmen. Ovisshet är såklart en olustig känsla oavsett. Ponera att den kan upplevas som en mardröm. 

 

Så många tankar och funderingar. Frågetecknen hopar sig allt mer. Och ju fler de tenderar att bli desto mörkare nyans av grått. Livspalettens utbud av färger är minst sagt torftigt.

 

Vill ha mina nära ännu närmare. Men samtidigt på behörigt avstånd. Vill inte att de genomskådar fasaden. En liten rispa på ytan skulle vara förödande. Jag väljer när jag vill. 

 

Upprätthåller det mod och humör som finns kvar när tankarna och funderingarna surrat klart och känslostormen bedarrat för denna gången. 

 

Oavsett så fortsätter livet, vardagen, sin gilla gång. Tack och lov.

 

Och tills dess att frågetecknen rätats ut så tänker jag inte låta mina tankemödor ta allt för stor plats. 

 

Jag går mina rundor i huset, och i trädgården. Går in i tjejernas rum.

 

Min äldsta dotters anteckningsbok ligger prydligt undanlagd i bokhyllan och i soffan ligger två av de gosedjur som ligger henne varmast om hjärtat omsorgsfullt och väl omstoppade under en filt. Så mån om att alla ska ha det bra. Alla. 

 

I yngsta dotterns rum anar jag samma tendenser. Några väl- och noga utvalda gosedjur har tilldelats sängplatser av allehanda kreativa och fantasifulla slag där de huserar omhuldade av värme, omtanke och kärlek.

 

Dessa två. Så olika. Och samtidigt så lika. En outsinlig källa till villkorslös kärlek. 

 

"Att oroa sig är som att gunga gungstol. Det ger dig något att göra men det leder ingenvart"

 

Glädjeämnena och kärleken är större än bryderierna. Jag väljer storleken på det utrymme som de tar.

 

Och jag väljer ut nya färger att klicka ut på livspaletten. 

 

Love life!

 

/Malin