Från ingenstans. Det sa bara stopp. Eller egentligen var det kanske mer raka motsatsen till stopp. Men hur eller hur så havererade den. Magen.

 

Det är tre veckor och otaliga provtagningar sedan nu. Många tankar och funderingar.

 

Vem är jag att beklaga mig över en sådan tämligen trivial sak som en icke normalt fungerande mage. Med all respekt och ödmjukhet gentemot alla de som kämpar mot betydligt värre farhågor.

 

Men vi är oss själva närmast.

 

Igår var det dags för ytterligare en provtagning. Han var med mig. Min stöttepelare, min modgivare, min kärlek. Rädslan inför det oväntade, vad som komma skulle, var oerhört påtaglig. 

 

Jag har försökt att behålla mina tankar och funderingar för mig själv. Hålla dem i mitt huvud och inte låta dem få pysa ut när rädslan smugit sig på. Låta tårarna bränna bakom ögonlocken, och förneka behovet att få vara nära för att istället skjuta mina älskade ifrån mig. En maktkamp mellan styrkan i att våga och vilja och rädslan för detsamma. En ständig följeslagare. 

 

Hjärnspöken som får fritt spelrum skapar scenarion svarta som natten.

 

Så dubbelt. Är glad och tacksam över den sjukvård vi har. Men jag upplevde gårdagens undersökning som en av de jobbigaste jag någonsin behövt gå igenom. Utlämnande och plågsam. Men nödvändig.

 

Ulcerös proktit. Kronisk inflammatorisk tarmsjukdom. 

 

Slutscenerna i de scenarion som spelats upp i mina tankar omvandlades från mörka och dystra till ljusa och fyllda med tillförsikt. 

 

Och fylld med ännu mer tillförsikt och värme blev jag några minuter senare när jag satt i väntrummet på blodgivningscentralen. Under den tiden jag satt och väntade så var det inte en enda av alla de blodgivare som passerade kassan på väg ut som valde att behålla den ersättning som de erhåller i samband med blodgivningen. Samtliga skänkte sina pengar till sjukhusets barnavdelning och "Nallelådan". Min älskade make var inget undantag.

 

"Love is all around us, and so the feelings grows"

 

All den omtanke som alla mina nära och kära skänker, och som har visats mig särskilt mycket genom dessa tre veckor, är obeskrivlig.  Ensam är inte stark. Utan alla Er och Ert fantastiska stöd hade vardagen varit tungsint och grå.

 

Ingen nämnd, ingen glömd.

 

"Kärleken är det enda som växer när vi ödslar med den"

 

Love life!

 

/Malin