Jag försöker att inte bli, eller för den delen vara, bitter. Men det är inte alltid lätt. Kanske borde det vara lätt. Felet (om det ska betraktas som ett fel?) kanske ligger hos mig. Säkerligen. Men det söker mig icke förty.

 

Jag avskyr orättvisor. Att avsky är måhända att använda ett starkt ord, men jag avskyr lika starkt som det låter. Och jag kan omöjligt råda bot på alla orättvisor som kommer i min väg, men de orättvisor som drabbar mig eller de mina, på ett eller annat vis kan jag iallafall försöka att råda bot på.

 

Antagligen alldeles för trivialt för gemene man men för mig tenderar till synes små saker att bli just det där lilla smolket i bägaren. Det som ger bitterheten grogrund i hjärta- och själ. 

 

Människor gör val. Högst personliga och självklart värda att respekteras. Men när valen som en gör påverkar andra människor; direkt eller indirekt, så vill jag tro och hoppas att rätten att ifrågasätta är berättigad.

 

När en prioriterar och låter människor som är nära komma i andra hand och ofrivilligt tvingas få stå tillbaka. Då blir jag både ledsen och arg.

 

Vi kan inte påverka hur andra tänker, eller de val de gör. Valet är fritt. Men det är också en möjlighet och frihet att få ge uttryck för hur den tanken eller det valet berör. Att ha fått dessa ord på pränt, att se de svarta bostäverna bilda ord som ger uttryck för denna bitterhet, det ger en viss sinnesro. Och det ger tid till eftertanke.

 

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." 

 

Love life!

 

/Malin