Jag kommer aldrig att bli den jag önskar att jag var. 

 

Jag har tilldelats en kostym som inte passar. En kostym som gör att jag aldrig kommer att bli nöjd. Oavsett. Min självbild hånar mig. Jag ser bara den där obetydliga lilla grå parantesen som ingen ser och som helst av allt undviker att bli sedd. 

 

Jag önskar att jag hade modet att vara jag. Att inte bry mig. Att strunta i mina hjärnspöken.

 

Men jag har inte det mod som krävs. Och jag kommer aldrig att kunna uppbåda det heller. Allt det vackra jag ser i andra, det har aldrig funnits hos mig. Det finns inget vackert. Bara en kropp, en kostym, i alldeles fel proportioner. 

 

För liten. Blek. Fräknig. Oklok. Naiv. 

 

Ibland blir det så uppenbart. Att vara fel person, på fel plats. Min man som har allt det som jag saknar. Jag önskar att jag slapp känslan av att misskläda honom.   

 

Jag menar inte att låta ytlig, självklart är en person så mycket mer än det yttre; det vi ser. Alla underbara och fantastiska egenskaper som bor inuti oss. De syns inte men de känns och upplevs.

 

Ibland önskar jag bara att jag kunde se mig själv med andra ögon. Då kanske allt det där härliga som bubblar inuti skulle kunna få ge modet en knuff i rätt riktning. Och då kanske allt det där andra skulle blekna...

 

"Be your own kind of beautiful"

 

Love life!

 

/Malin