"Vem ser ett barn"?

 

En låt av Peter Jöback som jag kom att reflektera över efter en diskussion som min käre make och jag hade för några veckor sedan. Kanske inte så mycket låten och kontentan av texten i sig, men just den där meningen tillika titeln; vem ser ett barn, den etsade sig fast.

 

Alla barn har behov. Somliga mer och somliga mindre. Och inget är rätt och/eller fel. Barn är barn, och alla barn är lika värda. I barnkonventionen är det framför allt fyra av de sammanlagda femtiofyra artiklarna som är särskilt viktiga;

 

- Alla barn har samma rättigheter och lika värde

- Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn

- Alla barn har rätt till liv och utveckling

- Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad

 

Självklart. Klokt. Viktigt.

 

När ett barn behöver extra stöd är det en självklarhet att barnets behov ska bli tillgodosett. Resurser ställs till förfogande och det sociala nätverket kring barnet och barnets behov blir en högst central och viktig fråga. Inte sällan tvingas föräldrar till barn med större behov att strida för sitt/sina barns bästa. En kamp som med all säkerhet utkämpas lika mycket i det offentliga rummet som i den lilla privata sfären. Som både stärker och tär. 

 

Men vem ser barnet som hamnar inom ramen för det som vi kallar vanliga behov?

 

Barnet som inte hörs eller syns mer än sina jämnåriga kamrater. Barnet som hörsammar. Barnet med ambitioner.

 

Jag menar inte att påstå att barn i behov av stöd inte hörsammar och/eller har ambitioner.

 

Jag funderar bara över de barn som uttrycker sin mening i det tysta. Som inte har något behov av extra stöd, men som likväl har rätt till lärande och utveckling. Men som ibland tvingas stå tillbaka.

 

När resurserna uteblir för barnen som står i behov av stöd. Måhända uteblir resurserna till följd av en kombination av ekonomi och resursfördelning? En ekvation som sällan är lätt att lösa. Där vinsterna ses i sparandet istället för i vinningen.

 

Och pedagogerna förväntas interagera mellan barnen och deras behov i ett klassrum där några få elever är mer kontaktsökande än sina jämnåriga kamrater och där ett sätt att förmedla sitt behov av stöd blir att utgöra klassrummets mittpunkt.

 

Frivilligt. Ofrivilligt.

 

Fokuserar vi enbart på att hjälpa de barn som har större behov så tenderar de barn som hamnar inom ramen för det som vi kallar för vanliga behov att förlora sina ambitioner. Ett barn som sällan eller aldrig ber om hjälp. Ett barn som kan komma att känna sig uppgiven och likgiltig. 

 

Om du inte syns eller hörs så finns du inte....

 

Precis som jag skrev i inledningen så är alla barn lika värda. Detta är en tanke som kom på pränt. En tanke som väckte frågor och funderingar hos mig. Frågor som kanske inte går att besvara. 

 

Rätten att få vara den du är. Oavsett. Den består.

 

Love life!

 

/Malin