Det stora, gula huset. Fjorton och ett halvt år. En tid i livet när mycket föll på plats, men också en tid när livet inte alltid föreföll sig vara så enkelt som jag hade velat och önskat. Människorna omkring mig, mina fantastiska arbetskamrater, blev som en del av min familj. Den familj som bistod när jag hade lämnat den "verkliga" familjen hemma. Många av dem har kommit att bli vänner för livet. För även om vi numera inte delar samma arbetsplats så har vi inte tagit farväl. Vi har givit ett löfte om att ses igen. På återseende...

 

Jag tog ett litet steg som visade sig vara ett av de största. Jag följde mina drömmar. 

 

Och nu vill jag försöka fullfölja mina drömmar. Skaffa mig mer kunskap för att kunna bli ännu bättre och känna en större trygghet i min nya arbetsroll. Måhända blir det något av det mest obetänksamma jag har gjort, men friskt vågat, hälften vunnet. Eller?

 

Det händer mycket runtomkring mig, men det pågår också ett slags potpurri av känslor och tankar inuti. Från insidan och ut.

 

Irritation, vemod, förväntan, rädsla och glädje.

 

Vemod över att nu ha blivit avtackad på min gamla arbetsplats och över att ett kapitel i livet har gått till ända. Och samtidigt en glädje över att ha fått träffa- och lära känna dessa underbara människor.

 

Tvetydigt.

 

Rädsla blandat med förväntan inför hur framtiden kommer att te sig, och om jag kommer att klara av att leva upp till mina egna förväntningar.

 

Jag känner också en viss irritation över hur svårt det tenderar att vara för vuxna människor att vara ärliga och stå för sina val och handlingar istället för att komma med ovidkommande förevändningar. Ifrågasätter ibland om det är värt att bemöda tänkas på, än mindre lägga energi på, men likväl fastnar mina tankar i irritationens grepp. Kanske borde jag släppa taget och låta de gå tillsammans med den negativa energin de förmedlar. 

 

Hade önskat mig mer tid. Tid för att hinna med. Tidsbristen som har kommit att kallas "Den moderna hungersnöden".

 

Det kanske är något som jag aldrig kommer att förstå mig på, det där med att "köpa sig tid". Allt fler har anammat det. Och det står var och en helt fritt att välja hur- och vad en önskar göra med sina pengar och med sin tid.

 

Men för mig blir det en konflikt.

 

Själv göra, själv ha. Det är min personliga åsikt. Det jag ger upphov till, det tar jag också mitt eget ansvar för. Rent konkret; är mitt hem orent så är det också min uppgift som husägare att städa mitt hem. Om jag har svårt för att hinna med så får jag kanske omprioritera och försöka hitta lösningar. Vad är viktigt? Vem, och vilka, är viktig? Och vem är jag att döma vem vars tid är viktigare än en annans?

 

Det är självklart ett val som gemene man gör utifrån sina behov och önskemål. 

 

Att be om hjälp har varit svårt för mig. Jag fått mycket hjälp genom åren. Av både min familj, min släkt och mina vänner. Och jag har lärt mig att det ibland kan vara nödvändigt. Men bara ibland. Jag tror att det lätt kan bli en (o)vana. Att en vänjer sig vid att få hjälp. Men om du är beredd att be om hjälp så måste du också kunna ställa upp och ge. Ge och ta. Så är det i min värld iallafall. Och jag önskar att jag hade möjligheten att få återgälda all den hjälp och allt det stöd som har visats mig. Tids nog får jag kanske chansen....

 

Sätter mig på altanen och blickar ut över trädgården och den lilla skogsdungen alldeles utanför som försiktigt har börjat skvallra om den annalkande hösten. Löven som sakteliga ändrar färg och börjar falla till marken, och mörkret som vittnar om sommarens sorti. Det ger tid till eftertanke och kontemplation.

 

Love life!

 

/Malin