Det är en av de få sakerna som vi vet med all säkerhet. Att vi kommer att dö. Vi vet inte hur, och oftast inte när, men vi vet att dagen kommer när livet tar slut.

 

Och jag har alltid känt en fruktan inför döden. Hur märkligt det än kan te sig.

 

Jag har arbetat med människor som har förlikat sig med tanken på att döden är nära förestående. Många med en längtan efter döden. Människor som har känt sig tacksamma över det liv de har fått leva. En förnöjd tillfredsställelse och fullkomlighet. Önskvärt vore att vi alla fick den möjligheten....

 

Somliga går ur tiden alldeles för tidigt. Valet är inte vårt att göra. Men när en människa lämnar oss för tidigt så väcker det känslor av sorg och orättfärdighet. Vi kan inte alltid bota. Men vi kan skona och lindra. Samlas. Finnas där. 

 

Och visst kan vi blunda för det som vi inte vill se, men vi kan inte upphöra att känna med våra hjärtan.

 

Imorgon är det Alla helgons dag. En dag att minnas våra helgon. Nästa söndag är det Alla själars dag. En dag att minnas våra egna nära och kära. Hedra dem, minnas dem och sakna dem. Kärleken till dem är högst levande i våra minnen och hjärtan, Kärleken upphör aldrig att existera. Den ändrar bara sitt sätt att ge sig uttryck.

 

Från den lägenhet där mina farföräldrar en gång levde hade vi förmånen att under denna helgdag få skåda en gudomligt vacker vy över kyrkogården. Ett ljushav som trängde undan det mörka och kalla och där vart och ett av ljusen vittnade om människor som en gång levt. En människa som har lämnat avtryck hos dem som är kvar. 

 

Jag gick min sedvanliga runda över kyrkogården igårkväll. Och jag slutar aldrig att förvånas över ljusets kraft att undantränga det mörka och kalla. Även i ett evigt strilande regn tyngd under höstens gråkalla, dystra höstkappa. 

 

Silhuetten av min farmor har sedan länge suddats ut, men jag kan ändå inte låta bli att betrakta fönstret där hon en gång satt. 

 

Minns mina nära och kära. Och saknar. Saknad är kärlek som inte vill ta farväl.

 

Men vi ska, all sorg och saknad till trots, fortsätta leva. Leva tills vi dör.