Den finns i alla skepnader. Både i sådant som är levande och i det som är dött. Den känns. Lämnar avtryck. Berör. 

 

Kärleken.

 

Idag är det fars dag. Vi visar vår uppskattning för de som står oss nära, i detta fallet våra fäder. Och det borde inte vara något som vi påminns om i almanackan. Det torde vara en självklarhet.

 

Ett kommersiellt påhitt måhända. En avsaknad av vad dagen egentligen innebär och som frammanar så mycket mer än vad det handlar om.

 

Men sedan 1931 är det den andra söndagen i november som tillägnas far. Jag har förmånen att fortfarande kunna uppvakta min far in persona.

 

Hos fäder som inte längre finns med oss tänder vi ljus och minns. Ljus som lyser upp deras gravplatser och som vittnar om den kärlek som en gång har funnits och som ännu lever kvar i våra hjärtan och minnen.

 

Vi firar de fäder som fortfarande finns med oss genom att vara tillsammans. 

 

Mina döttrars pappa uppvaktas traditionsenligt med frukost på sängen. Brickan är omsorgsfullt fylld med sådant som vi vet att han tycker om. Att genom en tanke och en till synes enkel handling få skänka kärlek och glädje till en annan människa. Däri ligger det vackra. 

 

Min pappa uppvaktas på samma sätt. Men det är inte längre jag och min bror som försiktigt smyger upp och förbereder hans frukostbricka. Den uppgiften har mamma tagit över. Med den äran. 

 

Sedan samlas vi. Alla är med. Att få vara tillsammans är det vi värdesätter allra mest. 

 

Love life!

 

/Malin