"Vad de aldrig berättade för oss är att tårarna vi fäller är regnet våra leenden behöver för att blomma."

 

Just så var det. Trots att jag försökte. Inte bara för hennes eller för min egen skull, men även för lillasysters skull. 

 

Men så insåg jag att det inte kommer att gå. Och då får det vara så. Jag är människa med allt vad det innebär. Inte en perfekt förälder. En människa som gör så gott hon kan. Alltid med goda avsikter, och med omtanke och kärlek. 

 

Så de tårarna som föll när tåget så sakta rullade iväg från perrongen, de stod för både stolthet, glädje och sorg. Sorg som i saknad. Och stolthet och glädje över att hon vill- och vågar ta för sig av livet. 

 

Det blev så tydligt. Min stora lilla tjej med sin resväska, på väg ut i världen. Och så jag, på åskådarplats, väntande och stöttande. En stor, varm famn att komma hem till.

 

Vingar och rötter.

 

Jag ska försöka komma till ro i tanken. Det är ju så här det ska vara. Men icke för ty känns det i hjärtat. Den stundtals svåra balansgången mellan att vara nära och att låta gå.

 

Behövde inte förklara för lillasyster varför tårarna rann. Hon förstod. Tittade på mig och kramade om mig.

 

Och tårarna som föll gav liv åt insikten, glädjen och hoppfullheten. Nu ler jag med både hjärta och själ. Stolt och glad.

 

Nu blommar mitt mammahjärta.

 

"Gå inte alltid dit vägen leder. Finn nya vägar och lämna fotspår." Följ ingen och lär av alla.

 

Jag längtar efter dig, min älskade dotter, och tills vi ses igen så hoppas och önskar jag att du njuter till fullo av din tid i Skåneland. Lev, upptäck, känn, skratta och var nyfiken. Det du känner och det du upplever bär du alltid med dig.

 

Av längtan till dig, och med anledning av den högtid vi nu firar, så minns vi påskafton anno 2005.  Dagen då vi äntligen fick träffa dig och jag för första gången fick hålla din lilla hand och ha dig i min famn.

 

Och redan då visste jag. Jag kommer alltid att hålla dig i mitt hjärta. Och jag kommer alltid att möta dig med en öppen famn. Snart får jag omfamna dig igen. Och då kommer tårarna ånyo. Men jag fäller de tårarna med ett leende...

 

Love life!

 

/Malin