När kärleken är densamma.

När du varsamt kysser din älskades panna som så många gånger förut. Med samma varma känsla i ditt bröst. Med en kärlek så stor. En spirande och groende kärlek.

På samma sätt återgäldar du kyssen på din älskades panna. När kärleken fortfarande känns stark men när livets låga falnar och kroppen så sakteliga tynar bort. En kärlek som förkunnar att vi aldrig färdas ensamma.

Du håller din älskade i dina armar och ser in i ögon som ännu inte skådat världen. Ögon fyllda av nyfikenhet och livslust. Ögon som ser tryggheten i dig, ögon som inte dömer.

På samma sätt håller du din älskade i dina armar och ser in i ögon som har fått skåda en värld och fått ta del av livet med allt vad det burit med sig. Ögon som kanske ännu är fyllda av nyfikenhet men där livslusten så sakteliga har försvunnit.

Du tar en liten hand i din hand. En mjuk och len hand. En hand som ännu inte fått känna. Som ännu inte fått upptäcka och uppleva.

På samma sätt tar du en åldrad hand i din hand. En hand med rynkor. En hand som har arbetat. Känt. Upptäckt. Och levt.

Den lilla människan i den lilla kroppen. Den till vilken du gav liv. Den människan har nu bytt plats med dig. Rollerna är ombytta.

Den trygga famnen, de varma händerna, de kärleksfulla ögonen. Allt är kvar. Men samtidigt borta. Människan är densamma. Inuti.

Likt din mor och far fylls du av omsorg och omtanke för människan du har framför dig. Den kärlek och trygghet som du gavs får du nu besvara.

På samma sätt.

När kärleken är densamma.

”Så är livets gång i denna så vidunderliga värld”.

Love life!

/Malin