”Lova att du inte börjar gråta mamma”.

Jag lovar.

Med fingrarna i kors bakom ryggen.

Jag höll mitt löfte. Ända tills tåget rullade iväg och jag slängde mig in i min älskades famn. Då kom tårarna. Återigen som en blandning av sorg och glädje. Lycka och stolthet. Vemod och saknad.

Mina. Men bara till låns. Barn föds med vingar. Och på samma sätt som vi ger dem rötter så ska vi också lära dem flyga.

”But I know I don´t posses you, so go away, God bless you, you are still my love and my life, still my one and only…”/My love my life, ABBA

Med er kom kärleken. Kärleken som aldrig tar slut.

Att älska er är det lättaste jag gjort. Och samtidigt det svåraste. Jag förlorar fotfästet allt mer ofta och jag vacklar i mitt livs viktigaste roll. Men samtidigt lär jag, precis som ni. Och vi utmanas av livet, regisserade av ödet och recenserade av andra. Den största kritikern av dem alla är vi själva.

Som om det skulle utgöra någon skillnad. Betydelsen av det vi gör ska kännas i våra egna hjärtan. Inte i andras. Men vi kan lära av varandra. Vi kan glädjas med varandra. Och vara varandra nära när så är erforderligt.

”Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder”. /Astrid Lindgren

Jag förundras än idag över min egen mamma, hennes oändliga tålamod, hennes lugna framtoning, hennes outsinliga känsla och förmåga att ge av sig själv, sin tid och sin närvaro närhelst hon kände att behovet fanns och hennes förmåga att se och lyssna till det som aldrig uttalades. Aldrig tvunget. Alltid altruistiskt.

Kanske har jag givits förmånen att förvalta några av alla hennes fantastiska egenskaper och fått privilegiet att föra dem vidare till mina döttrar. Måhända är hon spökskrivaren som hjälper mig att tolka och axla min roll i föräldraskapet.

Jag har en underbar moatjé. Som inte bara tolkar och axlar sin egen roll, utan som även stöttar som sufflerar mig. Som förstärker det lättsamma och vackra och som, genom att dela det svåra, försvagar och halverar det som känns just brydsamt och krävande.

Helheten. Att tillsammans bli en egen odelbarhet. Att låta var och en få vara precis just så. Perfekt och fullständig med alla sina egenheter.

En av alla mina egenheter må vara just det. Ofullständigheten. Och rädslan för det ovissa. Dock stärkt i tron och vissheten om att mina döttrar alltid har varandra. Det blev så påtagligt där på perrongen.

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort” /Astrid Lindgren

Love life!

/Malin