Jag vet. Jag är medveten. Men ändå. Det går inte att skingra tankarna. De pockar allt mer på min uppmärksamhet. Tar allt mer plats i mitt medvetande. Alldeles för stor plats. 

Allt och ingenting. Samtidigt. 

Vi lever i en infernalisk verklighet. Något pågår men samtidigt har det ännu inte börjat. Och det enda vi vill är att det snart ska vara över….

I den infernaliska verklighet som vi lever i pågår livet. I allra högsta grad. Märkligt, eller hur. När döden kryper närmre och blir märkbar desto mer substantiellt blir livet. Som om det någonsin hade varit betydelselöst.

Vi får tänka om och tänka rätt. 

Om blir ett när. För det handlar inte om. Om om inte fanns. Då fanns bara nu. Och nu har vi ett när.

Sådant vi firar. Sådant som vi gör. Som sig bör. Det blir annorlunda. Men annorlunda behöver inte vara fel. 

Och kanske kommer vi att uppskatta det, och framför allt dem, vi har omkring oss mer. Som alltid har funnits där. Och som i ärlighetens namn kanske har tagits för givna.

Det är så motsägelsefullt. Hur vi, i vår avsaknad av närvaro och i vår självförsjunkenhet, inte står i begrepp att uppskatta det vi har förrän vi, i den absens som vi nu befinner oss i, blir smärtsamt medvetna om att deras frånvaro skulle te sig fruktansvärt.

Det redovisas siffror. Siffror som betyder något. Liv som har slocknat. 

Jag lever inte alltid som jag lär, men jag har dragit lärdom av att uppskatta, värdesätta och vara närvarande. Och inte ta något eller någon för given.

”Varje människas uppgift: att skapa ljus som kan lysa upp livet för någon” /Sofia Sivertsdotter

Lys upp livet för den/dem du älskar. Låt de få veta, känna och uppleva att de är älskade och betydelsefulla. 

Om och hur du gör det är oväsentligt. Gör det nu. Livet är här och nu. Och kärleken är.

Love life!

/Malin