Som liten har vi olika förebilder, olika stjärnor, att se upp till. 

Somliga förkroppsligade i gestalten av en människa, andra i besjälade varelser. 

De kan vara många och vitt skilda eller endast några enstaka få. 

Gemensamt för de alla är att de lämnar fotspår i våra hjärtan och berör. 

En av mina förebilder, kanske den allra starkast lysande stjärnan på min himmel, är min älskade mormor tillika gudmor. 

Hon som alltid fanns där. Oavsett vad. Hon som lyssnade på det jag berättade men som också hörde det jag aldrig uttalade med ord. Hon som alltid hade tid. Hon som med sin livserfarenhet lät mig få ta del av historiens vingslag och som kunde berätta för mig utan att tala. 

Jag minns henne med kärlek. Värme. Glädje.

Alla stunder vi suttit och skrattat tillsammans. 

Den lilla rosa flaskan med Oil of Olay i hennes badrumsskåp, paketet med Finger Mariekex i hennes skafferi, den enkla lilla svart/vita väckarklockan på hennes nattygsbord och brödrosten som bokstavligen slungade ut brödskivorna när rostningen var klar. Skålen med polkagrisar och korsordstidningarna. 

Hennes vackra handstil.

Mormor. Du som fick åldras ensam. Åren som ensam kom nästan att bli lika många som de du fick tillsammans med morfar. Men du var modigare än du visste, starkare än du trodde och klokare än du förstod.

Du lärde mig att se bortom det synliga. Det som inte alltid var självklart och uppenbart. Det som vi själva förnam i vår egen fantasi. 

Jag hade svårt att acceptera glömskan som smög sig på och så sakteliga tog över. 

Kärleken är vårt livs största glädje och vårt livs största sorg.

Och kanske lyser din stjärna starkast för att tala om för mig, och för oss alla som älskar dig och saknar dig, att du är lycklig. Med morfar vid din sida.

”Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen. Det finns också människor som stannar en stund och lämnar fotspår i våra hjärtan. Och vi är aldrig mer de samma….”

Det som finns kvar av dig finns inom mig.

Grattis på 100-årsdagen mormor! 

Love life! 

/Malin