Jag skulle se tillbaka. Se tillbaka på det gångna året. Men jag väljer att blicka framåt.

Ett helt nytt år ligger framför mig. Framför oss. Nya möjligheter, nya utmaningar och nya lärdomar. Livet tar och livet ger. Om vi inte upplever det mörka så kan vi inte heller förnimma ljuset.

Det är i de svåra stunderna som vi växer och blir starka.

Året som ligger framför mig är ett spännande år.

Det är mycket glädje och lycka men mest av allt mycket kärlek. Som alltid.

Min äldsta dotter fyller femton år i år. Jag blir gråtmild bara av att se orden på pränt. Femton år. Hon vars lilla fot gick att urskilja genom huden på magen när jag väntade henne. Hon som fick en tuff start i livet men som visade prov på en enorm styrka och vilja från första stund. Hon som kom att bli vår förstfödda, efterlängtade och högt älskade dotter. Som förnöjsamt satt i sin babysitter framför braskaminen och njöt av värmen och skådespelet som elden gav. Hon som alltid vaknade med ett leende och hon som alltid låg på tvären varje morgon i sin vagga och i sin säng. Hon som ser det vackra i sina medmänniskor och i sin omgivning.

Nu fyller hon snart femton år. Min stora lilla tjej.

Hon som sov, ovetande om hur det stormade den natten då jag jobbade min sista helg innan jag skulle gå på ”ledighet” (havandeskapspenning). Minnen som återkommer varje år i samband med årsdagen för stormen Gudrun. Hur jag med händerna på magen lovade henne att oavsett vad livet skulle komma att bära med sig, oavsett hur många stormar som skulle torna upp sig i hennes liv, så skulle jag alltid finnas där för att stötta. Med kärlek. Hon skulle aldrig behöva vara ensam. För trots att jag inte kunde ta mig hem den kvällen/natten så upplevde jag aldrig känslan av ensamhet. Det var ju hon och jag. Vi.

Vi är hennes rötter. Hennes vingar bär henne vart hon vill i livet.

I maj fyller min yngsta dotter tolv år. Hon som visade prov på en vilja så stark redan vid födseln och vars hjärta är fyllt med empati och rättspatos. Hon som kom att bli vår efterlängtade och högt älskade dotter tillika Lowas högt älskade och efterlängtade lillasyster. Natten då lillan kom till jorden föddes en livslång vänskap två systrar emellan. Och hennes storasyster fanns från första mötet oförtrutet vid hennes sida, trots att uppskattningen från lillasyster inte alltid infann sig. Alltid nära. Alltid beredd att stötta. Att trösta. Och alltid med den största kärlek.

Vi är hennes rötter. Hennes vingar bär henne vart hon vill i livet.

Min älskade make blir i augusti klar med sina studier. Han har oförtrutet kämpat med att hålla arbete, träning, studier och ideellt ledarskap igång. Och inte en enda gång har han sviktat i sina roller. Trots att det stundtals har varit tufft och viljan att ge och göra mer har slitit i honom. Lika stolt som jag är över mina älskade döttrar, lika stolt är jag över honom. Han har många egenskaper som jag beundrar. Hans oändliga tålamod, hans genuina hängivenhet och hans förmåga att se det positiva hos alla. Inför julavslutningen inom den sport i vilken han verkat som ideell ledare satt han och skrev ner de positiva sidorna hos var och en av de spelare som ingick i laget, och för vilka han agerat ledare, för att alla skulle få det positiva synliggörandet som de så väl förtjänar.

Och kanske är detta mitt sätt att hylla och positivt synliggöra mina älskade. Att visa dem den uppskattning och den kärlek som de som väl förtjänar.

Vikten av vikten. Att lyssna inåt och inte låta yttre faktorer styra och påverka. Mina ledord för nästa år.

I flera års tid har siffror varit viktiga för mig. På ett högst ohälsosamt sätt. Det är ju snudd på parodiskt när tanken på hälsan blir osund. Och när tanken på hälsa är ohälsosam. Min egen, självupplevda tanke på hälsa hängde ihop med vad siffrorna på vågen visade. Oavsett vad hjärtat, känslan och själen kände. Min självbild och min spegelbild var inte densamma.

I år ska jag lyssna inåt.

Jag ska lära mig att tycka om den jag ser i spegeln och lära mig att tycka om min kropp. En kropp som fungerar och duger, precis som den är. Med allt vad det innebär. En kropp som har burit mina två döttrar. En kropp som inte bara en- utan två gånger, har huserat två hjärtan. Som givit liv åt två små barn. Tanken är svindlande…

Och jag inser att jag borde vara mer tacksam inför det faktum att allt fungerar. Oavsett vad siffrorna talar om.

Att komma till insikt kan ta tid. Och kanske är tiden avgörande för att tanken och insikten ska få grogrund och befästas.

I slutet av året fyller jag fyrtio år. En häftig känsla. Är glad och tacksam över alla födelsedagar som jag får fira och min älskade brorsons bevingade ord; ”Mer fest åt folket” följer mig i livet. Varje tillfälle vi får att få vara tillsammans är värt att fira. Livet pågår här och nu.

Med tacksamhet och ödmjukhet inför det som varit och med spänning och förväntan inför det som komma skall.

Love life!

/Malin