Min älskade dotter.

Du är redan där. Jag har inte hunnit ifatt dig. Än. Jag famlar här bakom. Försöker. Gör fel. Och försöker igen.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska vara.

Balanserar mellan att vara nära och att låta gå. Vi bråkar ibland. Precis som det ska vara. Och när jag inte får vara nära så backar jag.

Men bara kroppsligt. Själsligt står jag obevekligt kvar.

Jag vet inte alltid när jag gör fel . Men jag vet att oavsett så är min kärlek till dig densamma.

För jag älskade dig innan du fanns. Jag fick uppleva dig innan jag hade fått träffa dig. Innan jag fick hålla dig i mina armar och i min famn.

Min famn har du sedan länge vuxit ur. Men du kommer aldrig att växa ur mitt hjärta.   

Jag står kvar här bakom dig. Följer dig. Mer och mer på avstånd. Det är ju så här det ska vara.

Frigörelse. 

Följ dina inneboende önskningar och låt din nyfikenhet ta dig med på livets resa. 

Jag ska försöka komma till ro i tanken att jag nu har blivit degraderad till att bli en bakgrundsfigur i ditt liv. 

Dina vingar tar dig dit du vill. Jag finns här om du faller. En trygg och stabil grund.

Precis så som det ska vara.

Jag trodde änglarna fanns bara i himlen. Men det var innan jag träffade dig.

Nu har jag en ängel här hos mig.

Love life!

/Malin