Varje misslyckande för oss ett steg närmre att lyckas.

Det är så vi lär oss.

"Vad de aldrig berättade för oss är att tårarna vi fäller är regnet våra leenden behöver för att blomma."

Frivilligt och självpåtaget. Naturligt och ofrånkomligt. Ett nedärvt beteende i vår utveckling.

Tankar som dränerar och tär på oss. Tankar av ondo och illvilja. Tankar som gör ont och som gör det svårmodigt att vara. 

Och jag när tankarna. Låter dem få fritt spelrum. 

Erfarenhet är det namn alla ger sina misstag.

En erfarenhet för henne. Och för mig. Att få se henne prova sina vingar och låta henne få erfara livet. Misstaget att klandra mig själv när jag istället borde se till det självklara att det är just precis så det ska vara.

Och sedan själv få landa, känna sinnesro, och blicka tillbaka på det som hänt ur ett annat perspektiv. Med lättare tankar. Mindre dömande. 

Äreräddande. Och måhända essentiellt för att bestå, såväl som människa som förälder.

Kanske kan jag klä mig i en annan kostym än den klandervärda offerkofta som jag, alldeles själv, helt självpåtaget, har tvingat mig att bära. Att förmå mig själv att bearbeta den modest men likväl kvalfulla känsla av skam över min bristande förmåga i rollen som förälder till den kärlek och stolthet som så sakteliga börjar infinna sig. 

Den kärlek och stolthet som funnits där sedan innan jag bar henne i min famn. 

Vänder destruktiva tankar till konstruktiv kraft och ser till styrkan framför svagheten.

Beundrar istället för föraktar. Ser modet, nyfikenheten och styrkan. Allt det som jag saknar. Det som finns i henne. Styrkor som hon besitter. 

Styrkor som finns I dem båda.

Förmågan att uppbåda mod och styrka när ovisshet, tövan och smärta och gör sig påmind. Att med tålmodighet och uthållighet förhålla sig till den maktlöshet som infinner sig. Det är några av de styrkor som hennes lillasyster besitter. 

Att som förälder stå bredvid när ett barn genomgår något svårt. Den känsla av vanmakt som griper tag om hela ens väsen.

Den så befriande känslan när den infernaliska väntan äntligen är över och vissheten om att det onda inte längre utgör någon överhängande fara. 

Och när anspänningen släpper infinner sig en påfallande trötthet. 

”Den som gråter, gråter inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge”.

Love life!

/Malin