Som av en händelse tittade jag ut genom sidorutan på bilen. 

Det var då jag fick se dem.

En älgko och hennes kalv.

Ståtliga djur som graciöst tog sig fram genom vegetationen. Ett fint ögonblick. Så fyllt av kärlek.

Föräldrarollen ser likadan ut bland oss människor som den gör i faunan. 

Nästan iallafall.

Undantag finns såklart i båda världar.

Men älgkon och hennes kalv gav mig icke för ty en känsla av värme och kärlek. 

Kon som banade väg för sin kalv, höll sig en bit framför men bara alldeles lagom långt bort för att kunna ingripa av behovet påkallad. En ledsagare, såväl genom landskapet med alla dess utmaningar, som i livet.

I samma stund som navelsträngen klipps så påbörjas föräldrarollens odyssé. 

Kärleken finns där långt innan. Det är konsten i att lotsa barnen. Däri ligger det oklara uppenbara.

Att bana väg. Hålla avstånd. Att backa men samtidigt kunna ingripa. Hålla om och släppa taget.

En långdragen och i mångt och mycket komplex livsuppgift.

Love life!

/Malin