Tacksamhet är hjärtats minne.

När tillfällen ges och ögonblick fångas.

Hon. 

Så efterföljansvärd. 

Hon som alltid hyser den största kärlek och omtanke för de sina. 

Hon som vittnar om det förgängliga i livet. 

I en, av tiden och av inobservans tärd och avmagrad kropp, slår ett hjärta med en förunderligt obeveklig kraft och styrka. 

Närhelst hon känt sig modstulen har kärleken och envisheten, som den självaste livsnerv, lyckats beveka och försvaga det modfällda för att hysa tillit till styrkan, hoppet och framtiden.

Hon som omhuldar oss alla. Hennes outsinliga kärlek, omtanke och generositet får allt annat att blekna i jämförelse. 

Jag kan resolut framhålla att jag är mycket privilegierad som har varit, och är, innesluten i hennes omsorg. 

I livets alla skeenden.

Omhuldad av omsorg. Insvept i kärlek. Och buren av en sällsam styrka.

Min älskade mamma.

Ett ”tack” känns allför futilt men jag kan inte klä den rättmätiga gottgörelse jag känner i ord. 

Det är inte dagarna vi minns, det är stunderna. Och hur vi kände oss i stunden.

Bara den som delar med sig förstår på riktigt att själva livet är en gåva. 

Vi har alla lagt ännu ett kärleksfullt minne till våra hjärtan. Ett minne som består i så mycket glädje, värme och kärlek. 

För alla var med. 

Love life!

/Malin