Jag försöker komma till ro i tanken. Aningen modstulen.

Nu är det de som beledsagar mig. Omvända perspektiv. En i mångt och mycket kittlande utmaning. Min strävan i deras uppfostran har varit att ge de all min kärlek för att låta deras själskrafter få en stabil och genuin grogrund. 

Jag, som fullständigt ofullständig, med alla mina fel och brister har haft förmånen att få dela denna uppgift med deras pappa. Han, som med sin villkorslösa kärlek ofta har burit oss alla. 

En ny tid tar vid.

Men vad händer sedan?

När jag inte behöver köra de till bussen alldeles sömndrucken och innan jag ens hunnit dricka min första kopp kaffe eller skam till sägandes hunnit klä på mig kläder på morgonen. 

Eller när jag inte längre blir tillfrågad om att få håret flätat på kvällen preciiiis när hela kroppen skriker efter att få lägga sig i sängen och ögonen går i kors. 

När fotstegen från en kvällspigg dotter inte längre hörs under sena kvällen/tidiga natten och när äldsta dotterns fingrars dans över tangentbordet ekat ut.

När jackor inte längre ligger slängda över golvet och dörrar stängs med en ljudlig, väl markerad smäll.

När smulorna på köksbänken och den halvfulla diskhon inte längre slår an en sträng av irritation och mina pedantiska, och måhända mindre attraktiva, drag vill sammankalla de båda för en lektion i teknisk noggrannhet och slutligen ett examensprov i det praktiska genomförandet av att skapa smulfria ytor. 

När swishbetalningarna för en lunch på stan (när skolans val av mat inte faller de i smaken) inte längre sker mer eller mindre frekvent och notiserna från SchoolSoft inte längre dominerar över notisflödet i telefonen.

När mina försiktiga knackningar på deras sovrumsdörrar på mornarna och kvällarna för att viska godmorgon respektive godnatt med ett påpekande om hur mycket klockan är och med en liten men ack så välment förmaning om vikten av sömnens betydelse inte längre behövs.

Alla våra livfulla diskussioner som har ägt rum vid middagsbordet eller i TV-soffan där alla åsikter får ges uttryck och bemöts med respekt men där vi ibland har fått enas om vår oenighet. 

När de slänger sig med tekniska termer och allsköns nyord som jag inte är det minsta förtrogen med och som får ordpedanten i mig att baxna. 

En tydlig generationsväxling.

Vi är inte där. Än. Men under vår resa i det vi kallar nuet närmar vi oss tveklöst framtiden med gårdagens minnen väl bevarade inom oss. 

”Idag är historia imorgon.

Imorgon är framtiden idag”./K Vikingsen 

Love life!

/Malin