Det har varit något som jag länge har velat göra men aldrig vågat. Min förkärlek till årstiden har måhända varit en bidragande orsak till min längtan.

Det är svårt att med ord beskriva det vackra med en vinterdag som den dagen. Kanske var det den fantastiska kombinationen av solljus som på samma gång som det spred ljus och värme också förstärkte det kalla i det krispiga vinterlandskapet. 

Sådana dagar ska upplevas. 

Med alla sinnen.

Med baddräkten under kläderna och med en väska packad med handduk, underställ, raggsockor, mjuka, varma kläder och käre makens morgonrock, som med sina några storlekar för stor utgjorde den ultimata accessoaren att svepa in den blöta och kalla kroppen i, begav jag mig iväg.

Jag skulle möta upp mitt sällskap vid badplatsen. Ett kärt sällskap som jag hade fömånen att få lära känna när mina barn började förskolan och som jag idag kan titulera mig arbetskamrat tillsammans med.

Tacksam över att hon tog sig tiden att följa med mig och hålla mig sällskap, över det goda fikat som vi avnjöt vid strandkanten och att jag fick dela denna eftermiddagen och upplevelsen med henne. 

Solens strålar hade värmt upp bryggan vars brädor låg alldeles solblekta, grå och torra framför mig och isen låg som ett vitt, svalt täcke över sjön. 

Och så det runda, svarta hålet vid bryggans slut. Där stegens trappsteg bit för bit doldes och försvann ner i det mörka vattnet. 

Kläderna la jag i en hög på bryggan, omsorgsfullt och strategiskt placerade jag ut handduk och morgonrock, och iklädd baddräkt, mössa och vantar (och strumpor på fötterna) fattade jag tag om stegen och tog beslutsamt ett trappsteg i taget ner i det svarta, kalla hålet.

Försökte att behålla en lugn andning och hitta nuet och känslan av att vara närvarande med alla mina sinnen i stunden, i ögonblicket. Och min stund i vattnet blev inte långvarig men mitt minne av den stunden och den upplevelsen kommer jag att bära med mig för alltid.

Att sedan stå på bryggan, under vintersolen, vars strålar framkallade en förnimbar värme, lycksalig och omgiven av det kalla, krispiga landskapet insvept i en alldeles för stor morgonrock och känna värme, glädje, tacksamhet och stolthet rusa genom kroppen. 

Överväldigande.

Jag vågade.

Vi ångrar bara det vi aldrig gjorde.

Love life!

/Malin