När man är liten och klen är det fint att ha en vän som är stor och stark.

Som Astrid Lindgren uttryckte det; ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.”

Och ordet snäll minner mig om dig. 

Att hitta orden har sällan eller aldrig varit svårt för mig.

Inte förrän nu. 

Kanske beror det på att jag ännu inte har förstått. 

Det som känns så overkligt.

Jag tittar på ett gammalt fotografi där vi sitter tillsammans. Du, din storasyster och jag.

Fotografierna är många. Och du figurerar nästintill alltid med ett leende på läpparna. 

Jag kan fortfarande förnimma känslan av beundran och lycka. Samma lycka som den jag ger uttryck för på fotografiet. 

Beundran och ödmjukhet inför att få vara nära sina två stora förebilder. 

Kusinerna. 

Liten, klen och blyg. 

Ord som inbegriper och beskriver mig väldigt väl. Såväl då som nu. 

Men jag hade ynnesten att ha en kusin som var allt det som jag inte var. En kusin som var stor, stark och snäll.

Och godhjärtad.

Tre år skilde oss åt. Du var min närmaste kusin i vår kusinskara. 

Under åren som vi gick i skolan tillsammans så var det du som alltid mötte mig i skolkorridoren med ett leende och med glada tillrop. 

Och då spelade det inte längre någon roll hur liten och blyg jag var. 

När man går i lågstadiet så kan eleverna i mellanstadiet upplevas ouppnåeliga och vi kan förnimma känslor av såväl modlöshet som dyrkan för dessa elever.

Det är personer man ser upp till och som man hyser den största respekten för.

Och en av de såg mig. En av ytterst få som inte ingöt modlöshet i mig utan snarare bidrog till en känsla av trygghet och stolthet. 

Mina mindre attraktiva karaktärsdrag till trots. Jag var fortfarande liten, blyg och klen. Men sedd och styrkt som någon. 

Jag var ”Huttes kusin”.

Och det var en härligt glad och befriande känsla. 

En känsla av stolthet.

”En kusin är en liten del av barndomen som aldrig kan gå vilse.”

Vår kusinskara är inte längre intakt. En länk till barndomen är förlorad. 

De glada tillropen, såväl i skolkorridoren i Kvarndammskolan i slutet på åttiotalet som nu när vi möttes i vuxen ålder, och ditt leende (med en cigg i mungipan) är några av många minnen av dig som jag kommer att bära med mig. 

Jag vill inte säga farväl. Jag säger på återseende.

Love life!

/Malin