Lika sorglös, lätt och flyktig, likt den dimma som tidiga mornar lägger sitt mytiska, trolska täcke över ängar, skog och mark, lika betungande och varaktigt lägger sig alla de känslor som sveper genom mitt sinne, mina tankar och mitt hjärta. Bildar en gråkall, dystopisk kappa som omfamnar mina tankar och hela mitt väsen.

I ett andetag för att ge hopp och ljus i det mörka för att i nästa andetag släcka det hopp och ljus som nyss brann.

Mörkret som ständigt står på vakt, obevekligt och utan förbarmande. Den gråkalla, dystopiska kappan som kuvar mitt mod och mitt hopp.

Så omsvepande, alla de känslor som försöker landa i mitt bröst.

Känslor som landar i förtvivlan men också i förtröstan. Begripligt och overkligt på en och samma gång.

Vi kan blunda för det vi inte vill se, men vi kan inte upphöra att känna med våra hjärtan.

”När natten är som mörkast förbereder sig gryningen för ljuset”

/Sofia Sivertsdotter

Du är inte ensam. Vi är många som står bakom och bredvid. Som stöttar, lyfter och bär. Men vi tappar också fotfästet ibland. Vi gråter och beskyller. 

Oförmögna att se att vi inte kan vänta till det jobbiga och svåra tar slut innan vi tar tillvara på glädjen och kärleken vi har här och nu.