Att få fylla varje år, varje ny dag, med liv.

 

Själfullt. 

 

Andetagen från en älskad livskamrat. Fårskinnsfällen under de bara fötterna och de smygande fotstegen över sovrumsgolvet. 

 

Ljudet från kaffebryggaren med sitt svaga smattrande och den ljuvliga väldoft som sprider sig i köket vittnar om att morgonens alltid lika välsmakande kopp kaffe snart är klar. 

 

Rykande hett, starkt och varmt.

 

En kopp kaffe som för oss blev början på, inte bara en fantastisk vänskap, utan också början till ett gemensamt liv. Början på samtal och diskussioner som aldrig tar slut. Så metaforiskt.

 

Stillheten.

Det orörda.

 

Det enda som rör sig är lågorna från stearinljusen och fotogenlamporna. Att i skenet av ljusen få inta morgonens första kopp kaffe tillsammans med den person som uppfyller hela ditt väsen med värme och kärlek. 

 

Att tala utan ord och lyssna till tystnaden.

 

Tillsammans.

 

I gryning såväl som i skymning. Vi har insupit stunder av stillhet under gryningstimmar när allt runt omkring oss så sakteliga vaknar till liv och vi har låtit mörkret omsluta oss när skymningen faller. 

 

Vi ingjuter hopp och mod och armerar vår kärlek i varandra. Så paradoxalt att i de stunder av sorgbunden tidlöshet och maktlöshet som råder komma till insikt över sin trygghet och välgång. Lyckan över det fundamentala. Det som torde vara var människas självklara lycka och väl. 

 

Vi låter modet och handlingskraften upprätthålla en enad front där hoppet, glädjen och kärleken förenar.

 

Det vi väljer att ge vår uppmärksamhet blir det vi till slut kallar livet.

 

Kärleken är.

 

Love life!

 

/Malin