Livet.

Förgängligt, skört och bräckligt.

Döden.

Oföränderlig, definitiv och beständig.

Vi kan blunda för det vi inte vill se, men vi kan inte upphöra att känna med våra hjärtan.

Det är en av de få sakerna vi vet med bestämdhet. 

Att livet tar slut.

Vi vet oftast inte hur eller när, men vi vet att den dagen kommer.

Jag har, i min profession som undersköterska, haft förmånen att få arbeta nära människor som med sin årsrikedom har förlikat sig med tanken på att döden är nära förestående. 

Många med en längtan efter döden. 

Människor som har känt en tacksamhet över det liv de har fått leva. 

En förnöjd tillfredsställelse och fullkomlighet.

Tänk om vi alla kunde få känna just så.

Somliga går ur tiden alldeles för tidigt. 

Valet står inte alltid i vår makt att göra. 

Känslor av sorg och orättfärdighet gör sig påminda.

Så är livets gång i denna så vidunderliga värld.

Vi ska, all sorg och saknad till trots, fortsätta leva.

Ljusen. 

Lågornas lek i det mörka och tunga. 

Förnimmer om liv. 

Om kärlek.

I ett evigt strilande novemberregn, tyngd under höstens gråkalla, dystra höstkappa breder det ut sig.

Ljushavet.

Ljushavet som tränger undan det mörka, tunga, dystra och kalla. 

Ljushavet som vittnar om människor som har funnits hos oss och lämnat avtryck i våra liv och i våra hjärtan. Ljus som vittnar om evig kärlek.

Tänder ljus och minns. 

Ett ljus. 

En själ.

Ett avtryck.

Minnen fyllda med kärlek, tacksamhet och ödmjukhet. 

Fotspår i mitt hjärta som vittnar om detsamma. 

Om kärlek.

Saknad över att de inte längre finns hos mig. 

Och på samma gång en ödmjuk tacksamhet och glädje över att de har funnits.

Saknad är kärlek som inte vill ta farväl.

Men vi säger inte farväl.

Vi säger på återseende.

Och en dag brinner törhända ett ljus som förnimmer om min tid här på jorden.

Fram till dess ska jag leva. 

Skapa minnen tillsammans med de mina. 

Lämna fotspår i deras hjärtan för att minna de om att jag lever vidare där inuti, i deras minnen och i deras hjärtan. Hos de som älskar mig. Både nu och sedan.

Som Barbro Lindgren så klokt beskrev det;

 ”Allt som finns kvar av mig finns inom dig. Så är vi alltid tillsammans.”

I våra hjärtan och i våra minnen evigt bevarade.

Love life!

/Malin