Ett år har snart passerat sedan jag sist blickade bakåt mot det förgångna, på året jag lämnade bakom mig, samtidigt som längtade fram emot det nya året.

Trehundrasextiofem oskrivna blad som skulle, och ska, komma att bli årsboken anno 2022.

Tänk om jag hade vetat då vad det nya året skulle bära med sig.

Ett år som till stor del har kommit att präglas av vemod, skuld, bitterhet, uppgivenhet och sorg.

Ett känslomässigt inferno ackompanjerat till tonerna av en kakafonisk, sorgmodig melodi. 

Ett telefonsamtal som omkullkastade hela mig. 

Så många tårar som har fallit. 

Tårar av skuld. 

Tårar av misslyckande.

Ett besked som överrumplade. 

En käftsmäll. 

Som en påminnelse om livet. Om hela vår existens. 

Och så ett ofattbart och obegripligt slut.

Livet. Så skört och bräckligt.

Döden. Så brutal och obeveklig.

Ett avsked som berörde. 

Så är livets gång i denna vidunderliga värld.

Kvar är alla känslor. Och jag försöker att hitta ett sätt att förhålla mig till känslorna.

Till det som varit. Det förgångna.

Till nuet. Ögonblicken och stunderna.

Balanserar på en stundom mycket slak lina där kasten mellan glädje och sorg är ohyggligt tvära. 

Gråten som jag aldrig riktigt lyckas att beveka när de förmörkade tankarna i min tankevärld nästintill obemärkt smyger sig på. 

Och hur jag ska ta vid med de tunga erfarenheter som livet burit med sig under året.

Många är de sidor i min årsbok där konturerna av bokstäverna har suddats ut av de salta tårar som har runnit nerför kinderna och letat sig vidare ner i det svarta bläcket. 

Kvar är en stor, svart plump.

Vi utmanas av livet, regisseras av ödet och recenseras av varandra.

Höstens vindar blåser både utanför och inuti. Vindar som vittnar om att något nytt tar vid. Som en själslig omfamning och en förtröstan om att glädjen kommer att återvända. Känslostormar som så sakteliga mojnar och den tidvis så skarpa tomhet som ekat där inuti börjar klinga ut.

Mitt utbud av färger på livets palett har varit kargt men den konstlösa färgrikedom som vi alla förbehållslöst tilldelas ger mig hopp om att få fortsätta skildra livet och dess skeende i en ljusare färgskala. 

”Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder”. /Astrid Lindgren

Love life!

/Malin