Kanske är det så att några redan vet. 

Andra kanske blir varse under livets gång.

Och vissa kanske aldrig kommer att få veta.

Jag vill så gärna tro att alla har någonting som de är bra på. Och jag skulle med både glädje och lätthet kunna tala om för mina nära och kära vilka fantastiska förmågor och egenskaper de har.

Men någonstans har jag tappat tron på min egen förmåga. 

Ett självförtärande som alltid har duperat mitt medvetande och hjärnspöken som skrämmer bort det lilla uns av självtillit jag har.

Då är det själfullt att få se och uppleva glädje med de sina. 

Lyckan och stoltheten som de ger uttryck för är sällsamt smittsam och trots att jag står bredvid och begrundar och beundrar så bubblar det av samma känslor i mig.

Det vi väljer att ge vår uppmärksamhet blir det vi till slut kallar livet. 

Jag har sett tvååringar som har tagit sig nerför backarna på ett till synes löjligt lätt sätt och som har fått mig att känna mig avundsglad.

 Jag har fått kostnadsfria lektioner i danska då majoriteten av besökarna i och omkring backarna av dialekterna att döma härstammade från vårt grannland i väst.

 Och jag har kommit till insikten över att inte uttala mig irriterat över parkeringsvakter och deras förfarande inför någon av de yngre medlemmarna i familjen. 

Ser det istället som positivt att deras ordförråd berikas med nya ord.

”Well behaved women seldom make history”/Laurel Thatcher

Och lite snett är också rakt.

Mina två döttrar har fnittrat tillsammans under nattkvisten, vi har diskuterat högt och lågt såväl vid frukostbordet i stugan som vid bordet på restaurangen och under bilresan och vi har tillsammans bedömt och betygsatt deltagarna och deras framträdanden i melodifestivalens tredje delfinal. 

Tillsammans.

Så viktigt att stanna upp ibland och bara vara. 

Skapa nya minnen och se tillbaka på de vi har valt att bevara.

Det blev så tydligt.

Kanske fick jag erfara en förmåga som jag faktiskt har? 

Att vara känslostyrd.

Att jag kan hitta och känna glädje i den delade glädjen. Att jag kan dela en väns börda och få avlasta det som tynger. 

Att jag kan och får uppleva och känna kärlek i det lilla, enkla.

Att kunna se bortom det uppenbara och få låta fantasin flöda.  

Att jag med stor ödmjukhet känner en hissnande tacksamhet över livet och allt vad det bär med sig. 

Love life!

/Malin