I det lilla. 

I det stora.

Den ödmjukhet och tacksamhet jag känner för alla de skepnader som kärleken har i mitt liv får utgöra det fundament på vilket jag vilar på. 

Det jag väljer att ge min uppmärksamhet.

Min grogrund. 

Kärleken. 

Svår i all sin enkelhet.

Enkel i all sin komplexitet.

Att få uppleva den. 

Känna den. 

Ta emot den. 

Omfamna den. 

När tillfälle ges och ögonblick fångas.

Låta den tråckla ihop de lösa trådarna, alla skavanker, där varje skåra i hjärta och själ avslöjar det förgängliga i livet. 

Och fortsätta brodera på livets saga. 

En väv full av känslor. 

En väv full av kärlek.

Att tyda viskningarna som går genom kroppen och att inte tillåta sig själv att bli sina egna tankars fånge. Där den med oerfarna ögon och ovan hand tvivelsutan stundtals famlar medan den skolade ser och vet och med följsam hand oförtrutet och stilla fortsätter att tråckla.

En sömnad sydd utan bruksanvisning, där livet med allt vad det bär med sig, bildar det mönster som så sakteliga träder fram. 

Kärlekens alla skepnader.

Alltid nästat med goda intentioner. 

Love life!

/Malin