Jag hörde ett ordspråk i veckan som var så påfallande. Ord som jag önskar att jag hade hört tidigare i mitt liv.

En känd, svensk skådespelare berättade om sin sociala fobi och hur han upplevde det svårt med stora tillställningar. 

Ett ordspråk av Strindberg hade hjälpt honom att lätta på den sociala ångest han kände.

”Konsten att våga utebli” /Strindberg

Det ordspråket väckte så många tankar och känslor i mig.

Och det väckte en stark känsla av befrielse.

Kanske mest för det vackra i benämningen ”konsten att våga”. Konsten som i förmågan. 

Förmågan att våga allt det som bubblar där inuti. I tankar och känslor. Låta de tolkas och få ge sig uttryck utanför. 

Översätta och formulera tankar och känslor till bokstäver och ord på papper eller på en skärm, uttrycka åsikter och välja möjligheten att kunna avstå.

Konsten att våga utebli.

Att våga stå utanför. Oavsett sammanhang. En självvald ensamhet. En balansakt mellan det komplicerade och det självklara. Lika ömtåligt och invecklat som enkelt.

Öppet för bedömning. Och kritikerna som granskar kan vara otaligt många. Nedslående granskningar som med lätthet kan bli till en bister vedertagen verklighet.

Den gängse normen ständigt närvarande.

Språket som kritikerna och oförståelsen talar är allt annat än vänligt och vackert.

Den värsta kritikern av de alla tenderar att vara vi själva.

Då är det i sanning en konst att våga.  

Var ditt eget livs artist och/eller konstnär och våga ge utlopp för den konst som ryms i dig. Oavsett om du väljer att göra det i ett socialt sammanhang eller i självvald ensamhet. Våga delta och våga utebli.

Love life!

/Malin