Tiden har sin gång. 

Det går tvivelsutan mot ljusare tider. 

Många har längtat efter det förestående ljuset. Och ljuset bär lättsamheten med sig. Hösten och vintern som många upplever som tung, sorgmodig och grå börjar så sakteliga ge vika för den ljusa och spirande våren. 

Våren som börjar gro i både natur och i oss människor.

Men jag känner ett vankelmod inför våren. Det är så tvetydigt. Jag förnimmer det ljusa, lätta, spirande och groende men jag känner också nedslående känslor där just det ljusa och lätta får en förvrängd inverkan och där lättsamheten förbyts till instängd glädjelöshet. 

Alls inte med någon avsevärd påverkan, mer som en motsättning där inuti.

Som med livet i stort så tar avsaknaden och längtan över det vi inte har stundtals över tacksamheten över att glädjas och njuta av det vi faktiskt har.

Ögonblicken. Nuet.

Något att glädjas över oavsett tidens gång. I alla årstider och oavsett årstid. I det mörka såväl som i det ljusa. 

Mörkret kommer alltid att omfamna oss. 

Och ljuset kommer alltid att skingra mörkret. 

Båda i sina många olika skepnader.

Oavsett hur liten låga som än brinner så lyser den upp i det allra mörkaste mörker. 

Kanske känns mörkrets omfamning mindre sorgmodig när ödmjukheten, tacksamheten och kärleken till alla de skepnader som ljuset kan ha får bli det fundament på vilket vi vilar på. 

Det vi uppmärksammar blir vår grogrund. 

Den lilla lågan i gestalten av ett älskat barn. En avhållen livskamrat. Kära vänner. Högt aktade föräldrar. En god hälsa. Samvaro. Ett hem. Skogen. En kopp kaffe. Mat. Levande ljus. Blommor. 

Livet.

Så lätt att ta för givet men alls inte självklart. Och kanske är det just däri som  känslan av glädjelöshet blir så påtaglig. 

När det vanemässiga kuvar ögonblicken. 

Love life!

/Malin