Tänk så mycket vi ser varje dag utan att vi egentligen ser det. Allt det där vardagliga. Kökslampan, hallbordet, familjeporträttet, fruktskålen. Det som står eller hänger där det alltid har stått/hängt, och som ingår i vår vardag.

 

När vi införskaffar oss något nytt så flyttar vi per automatik vårt fokus till det nya, spännande. Vi ser föremålet med "nya" ögon, med en nyfikenhet, och vi begrundar och uppskattar varje kontur av det som har väckt vårt nyvunna intresse.

 

Men även det nya blir gammalt. Konturerna suddas ut, naggas i kanten och blir vardag. Nyfikenheten stagnerar och intresset svalnar.

 

Materiella ting tar ingen skada av att bli förkastade. I brist på, och i avsaknad av, känslor så ersätts det gamla med något nytt.

 

Vi människor då? Vad händer när vi inte längre ser varandra? När vi blir vardagliga och osynliga? Människor med känslor, och oftast med ett brett känsloregister dessutom, och som har behov av bekräftelse på så många områden. Att bli sedda, hörsammade, älskade och upplyfta. Bland annat.

 

Jag påstår inte att vi människor förkastar varandra. Jag menar bara att vi förändrar vårt sätt att se på varandra. Och allt sitter i betraktarens ögon. Det behöver inte nödvändigtvis innebära till det sämre. 

 

Ibland suddas våra konturer ut. Vi finns där, men kan mest liknas vid en grå parantes. Knappt synbara. Beiga. Fyller en funktion men är inte fungerande. Ser och hör hur livet pågår alldeles nära, men ändå så långt borta. Aktiviteter avlöser varandra, en ständigt pågående verklighet. Men för din egen del står det still. Pausknappen är intryckt och du tvingas till en tillfällig time-out. Inte från livet. Men från det som livet innesluter.

 

Därmed inte sagt att du inte kan glädjas åt livet. Och åt- och med, de dina. Det är just det som bidrar till att oavsett hur motigt och ledsamt det känns när du faller ner i en känslomässig svacka så landar du alltid mjukt i armarna på någon av de du älskar. Du lever genom de du älskar och bryr dig om. 

 

Kanske får jag möjlighet att finnas där för att fånga upp om eller när rollerna blir omvända. Att få återgälda det fantastiska i att vara omgiven av så mycket kärlek. 

 

"Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge."

 

Love life!

 

/Malin