Det krävs styrka för att våga uppvisa sina svagheter.

 

Det krävs mod för att våga förlora fotfästet om så bara för en stund.

 

Men det är sällan eller aldrig tillåtet att uppvisa sin svagheter, eller rädslor.

 

Varför?

 

Jag har funderat mycket kring detta. Om varför det är så. Försöker i så stor utsträckning jag kan och förmår att uppmuntra mina döttrar till att känna med alla sina sinnen. Våga vara arg, ledsen, besviken, glad, stolt, nöjd....Listan kan göras oändlig. Alla känslor är ok. Det är sättet på vilket du ger uttryck för dem som du kan styra över. Men känslan i sig är sällan eller aldrig fel. Den har uppkommit på förekommen anledning och den har en betydelse.

 

Jag uppvisar inte bilden av den idealiska modern tillika hustrun. Jag är både mamma och fru men jag är långt ifrån perfekt. Och vad är perfekt? Vill jag överhuvudtaget vara perfekt?

 

Jag vill tro att mina döttrar och min käre make ser förbi alla mina fel- och brister. Att det är just det som är grejen. Att älska en människa med allt vad det innebär. Utan förbehåll.

 

För vem är jag utan mina fel och brister? Är det en person jag skulle vilja vara?

 

Att fela är mänskligt. Att förlåta är gudomligt.

 

Det är ok att vara trött. Att inte alltid vara sorgfri och bekymmerslös. Att inte alltid behöva prestera eller uppbåda alla sina krafter för att uträtta storverk (eller små heller för den delen).

 

Ett leende kan vara avgörande. En kram. Tystnaden. Det där lilla meddelandet som du fick när någon visade sin uppskattning över att få vara din vän. En klapp på axeln.

 

Det är ok. Vi är bara människor. Och vi gör så gott vi kan efter bästa förmåga. Mer kan vi inte begära. 

 

Och ibland behöver vi trycka in paus-knappen och stanna upp. Reflektera över- och begrunda var vi befinner oss i livet och ge oss själva tid och möjlighet att känna. Våga bara vara. 

 

Jag hade en period för några år sedan då jag kände mig bitter. Bitter och besviken på livet. Orättvist behandlad. Och det fanns egentligen ingen anledning för mig att känna så. Men känslorna av bitterhet och besvikelse infann sig ändå. 

 

Jag stod bredvid och kunde bara se på. Utan att kunna påverka. Och det gjorde att känslorna förstärktes. 

 

Jag var rädd. Trött. Arg. Ledsen. Besviken. Och jag förlorade fotfästet.

 

Men idag, när jag ser tillbaka på det som hände, så vill jag tro att det har gjort mig till en lyckligare och mer medveten och harmonisk person. Jag värdesätter, uppskattar och njuter av livet, hälsan, familjen och mina vänner på ett helt annat sätt. 

 

Jag vårdar det. Och tar ingenting för givet.

 

Snart ska vi fira en jubilar i vår familj. Och vi försöker att leva upp till devisen: "Mer fest åt folket"; att varje tillfälle vi får att träffa varandra räknas och tas tillvara. Oavsett.

 

Vår jubilar fick livet åter. Lyckan i att få uppleva kärleken till ännu ett älskat barnbarn. Känslan av att få somna- och vakna upp bredvid sin livskamrat och den ständigt närvarande ängslan över sina barns vilja och väl. Att glädjas åt barnbarnens alla framsteg och finnas där vid deras motgångar.

 

Känslorna ligger och bubblar inuti. Och jag låter dem göra det. För nu är det känslor av kärlek, lycka, ödmjukhet och tacksamhet som pyser ut.

 

Och kärlek är det enda som blir större ju mer man slösar med det. 

 

Det är hur vi förhåller oss till vad vi känner, och att vi tillåter oss att känna som vi gör. Att stötta varandra när styrkan och modet sviker. Att det är ok. Just precis så.

 

Love life!

 

/Malin