Adreesen.

Huset.

Lägenheten.

Farmor och farfar.

Hemma hos farmor och farfar fanns allt det där som frammanar den barnsliga lyckan. Och det där som kittlade fantasin och väckte en genuin upptäckarglädje.

Alla fina minnen.

Ljudet. 

Dofterna.

Farmors skafferi. 

Kokkaffet.

Maten.

Skorporna längst ner i ugnen.

Biffarna och den stekta löken i den lilla kastrullen i kylskåpet.

Farmors kokkonst var något utöver det vanliga. 

Hon lagade måhända inga extraordinära rätter men hon lagade maten med mycket kärlek och hon lade ner tid och omsorg på att få maten att se lika tilltalande och smakfull ut som den var god och aptitlig. 

Särskilt minns jag grönsaksoppan, pepparkakorna och ägg-och sillsmörgåsarna. 

Doften av pepparkaksdeg som slog emot mig när det var dags för årets pepparkaksbak. Det blev för all del pepparkakor bakade men det var en svår, för att inte säga nästintill omöjlig uppgift, att låta bli att äta upp pepparkaksdegen. 

Rummen.

Källaren.

Pannrummet.

Den stora pannan som inte bara försåg huset och dess invånare med värme utan som även fungerade som ett slags surrogat till de alla de otal fågelägg som vi hittade ute i trädgården och som farmor lät oss omhänderta med den största varsamhet. Äggen som med stor försiktighet lades på en mjuk bädd på pannan.

Farmor, klok och vis av erfarenhet, kunde tvivelsutan och med stor förutsägbarhet sia om framtiden för dessa ägg men hon ingöt tro och hopp i oss och lät oss hållas.

Vinden.

Lukten.

Där vi med skräckblandad förtjusning gick uppför den gamla, knarrande trappan. 

Där låg den röda gamla boxhandsken. Den boxhandske vars historia än idag är okänd.

Balkongen med sjöutsikt.

Farfars pipa på köksbordet.

Den stora klädkammaren som inrymde såväl kläder som cigarrer och choklad.

Väggen i vardagsrummet där fotografier på alla barn och barnbarn tronade.

Och så den lilla klädkammaren. Ett rum där vi oförtrutet men utan framgång letade efter en lönndörr.

I samma klädkammare där också vår pappas gamla gitarr förvarades liksom hans välbevarade skivspelare.

Spelen ”Loppan” och ”Plockepinn” som spelats med blandad framgång.

Gungstolen i vardagsrummet.

Och stolen som stod placerad intill fönstret, där utsikten mot kyrkan och kyrkogården på alla upptänkliga sätt var storslagen. Allra helst under tiden på året när mörkret omfamnar oss. Under tiden för alla helgons dag. Då kyrkogården förvandlas till ett ljushav där varje låga vittnar om kärlek och saknad.

Där, vid fönstret, satt farmor efter farfars bortgång och begrundade den vy som låg framför henne. En vy där farfars gravsten utgjorde det som föranledde hennes ständigt återkommande blick över den allvarstyngda men samtidigt så stilla och vackra plats där känslan av vilsamhet blir substantiell, såväl bildligt, som bokstavligt.

Även om hennes siluett inte längre går att skönja så vandrar min blick alltid upp mot det fönster där hon en gång satt. Och jag vill så gärna tro att hennes vy nu är än mer vidsträckt än den vy hon hade från sin lägenhet och att hon får blicka ut över världen med sin livskamrat vid sin sida.

En adress.

Ett hus.

En lägenhet.

Farmor och farfar.

Love life!

/Malin