I saknaden bor kärleken. 

Och längtan. 

Jag landar i det fina att få att få känna saknad och längtan. 

Stannar upp. Och vänder blicken inåt.

Ser med hjärtat. Känner med hjärtat.

En själslig och hjärtlig beröring av alla sinnen.

Insikten i att många minnen skapas utan att vi medvetna om det. 

Från början till slut. Och allt däremellan.

Cirklar sluts.

Mornar gryr och en ny dag vaknar till liv. Skymningar faller och ännu en dag i våra liv har passerat. 

Vi kurar ihop oss. Omfamnar varandra och nuet.

Talar utan ord och lyssnar till tystnaden.

Det blir så påtagligt. 

Våra små har blivit stora. Deras agendor fylls allt mer av deras inneboende önskningar och nyfikenhet. När vi ibland tillåts ingå men där vi alltsomoftast undantas vår närvarorätt, tidstroget i all sin riktighet.

Ett tomrum bildas. 

Vi närmar oss en ny tid på vår resa. 

En framtid med gårdagens minnen väl bevarade inom oss.

En resa där vi med tiden blir äldre men där vi ändå inte slutar vara unga och nyfikna. Med tiden kommer åldern och med åldern följer erfarenheter, utveckling och visdom.

Idag är historia imorgon.

Imorgon är framtiden idag.

Det vi har är här och nu.

Varandra. 

Våra minnen.

Framtiden.

Och kärleken.

Svårt i all sin enkelhet.

Enkelt i all sin komplexitet.

Som Sœren Kierkegaard sa; 

”Man förstår livet baklänges - men måste leva det framlänges”

Vi broderar vidare på livets saga. Skapar nya minnen.

Jag saknar tider som har flytt men längtar fram emot det outforskade. Är tacksam över kärleken. Utan den kan vare sig saknaden eller längsel stå att få. 

Love life!

/Malin