Ser hennes skor i hallen. 

Bredvid står ett annat par skor, i en betydligt större storlek.

Och jag hör hennes skratt. 

Ett skratt som på ett vis minner om förr, lika hjärtligt och porlande, men som på samma gång känns annorlunda. 

Känslostarkt.

Myndigt sprickfullt.

Lyckan. 

Så finurligt fantastiskt att det inte spelar någon roll vem som äger den. Dess glädje sprider sig till omgivningen. Som en gemensam tillhörighet.

Min lillaste. När jag fick dig så visste jag att vår tid tillsammans inte kommer att vara för alltid. Men jag vet att det goda och fina i dig kommer att finnas med dig hela livet.

Det är inte målet, eller resan för att nå målet, som är det viktigaste. 

Det är sällskapet.

Liten blir stor.

Och även om det känns som om en del av mitt hjärta brister (av glädje, kärlek och stolthet) så är jag förvissad om att ett brustet hjärta är ett hjärta som älskar.

Ett liv fyllt med kärlek är tvivellöst ett livs levande liv.

Mina älskade barn.

Ni är mitt sällskap på livets resa. 

Kärleken som jag hyser för er är som en själslig omfamning och hjärtlig beröring. 

Den svåraste delen av min resa tillsammans med er är den som ligger framför mig. 

Ni är snart där. Och jag inser, när jag ser allt det kloka och fina i er och i ert sätt att bemöta det som utmanar i livet, liksom ert sätt att bemöta era medmänniskor, att min tid som sällskap på er resa går mot sin fullbordan.

Min kärlek till er, och den lyckan jag känner över att ha fått uppleva er, den bär jag för alltid med mig. Och trots att vi nu har olika mål i livet så går jag bredvid er på er väg. 

Delar och bär. 

Lyfter och omfamnar.

Love life!

/Malin