När ska det bli lättare?

Blir det någonsin lättare?

Jag ska inte förneka att det känns vanskligt. 

Trots alla otaliga försök att tona ner mina vankelmodiga känslor och istället lyfta fram glädjen och stoltheten så stockar sig ändå känslan av sorgmod i bröstet.

Det är så tvetydigt. Och det känns nästan olovligt att känna så. Som förälder ska man stötta, uppmuntra och glädjas med sina barn. Känna idel lycka. 

Och ja, det gör jag. 

Också. 

Men det finns likväl ett litet uns av sorgmod långt därinne.

Liten blir stor. 

Hennes uppväxt handlar till stor del om att ge henne verktygen och förutsättningarna för att hon så småningom ska kunna frigöra sig från mig, och oss som föräldrar, och ge sig ut för att upptäcka och uppleva världen. 

Och då gäller det också att jag, som förälder, inte ger vika för mina egna hjärnspökens dikterade irrationella profetior utan istället uppmuntrar och låter henne få prova. 

Utmana oss båda. 

Släppa taget. 

Och omfamna henne igen när hon kommer tillbaka. 

Rötter och vingar.

 Tårarna av saknad som föll när hon gett sig iväg fick hon aldrig se. Men jag kommer att tala om för henne, när jag har henne åter i mina armar, att jag har saknat henne. 

Jag försöker inte gömma mina rädslor och känslor. Men jag väljer vid vilka tillfällen jag ger de utrymme och uttryck med omsorg. 

Snart har jag henne åter hos mig. 

Ingen kickar fotboll som du, min älskade E! Jag hoppas och önskar att du får en härlig vistelse i Göteborg på Gothia cup.

Som Miss Li sjunger i ”Våran sång” var också du bara barnet när du stod där på planen första gången. En liten tjej i full fotbollsmundering där shortsen slutade där fotbollsstrumporna tog vid, med en vilja av stål och med en ambition och beslutsamhet som än idag förundrar mig.

Den då blå tröjfärgen har ersatts av svart och du har sedan tre år tillbaka fått nya lagkamrater. Målmedvetenheten, de utökade träningstillfällena och det tuffare motståndet i F16-serien som du och laget möter är såväl utmanande och utvecklande som stärkande. Det är ett sant nöje att som förälder (aka supporter) få följa din och lagets utveckling, på er väg framåt och uppåt.

Fortsätt tro på dig själv och din egen förmåga. 

Följ ingen. 

Lär av alla.

Vi skickar glada tillrop och peppande hejarrop till dig, och hela laget, hela vägen från Hovet till Götet! 

The name of the game? Football!

Love life!

/Malin